United States or Turkmenistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Honom grep till slut kring lifvet Tomas, Krossade hans bröst och rygg tillika, Att han dubbelviken föll på stället, Skar från kroppen sen den fallnes hufvud, Tog sin broders, sörjande, från dörren Och begaf sig, sårad, matt och blodig, Men med lättadt hjärta slutligt hemåt. Midnatt låg ren öfver jorden utbredd, När förblödd han hann sin faders boning.
Slutligt var hans mening fast och mogen, Och han talte, full af frid och saktmod: "Vattnet gör det visserligen icke, Utan anden, som är med i vattnet. Kvinna, trösta dig, ditt barn är frälsadt! Herrans ande har i brända öknen Döpt det med din suck och dina tårar."
När äfven det försvunnit, sjönk jag dignande Mot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt. Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag, Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock Min själ blef klar och min besinning återkom, Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus, Och på mitt anrop svarte bergets eko blott. LEONTES. Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?
Det är anmärkt dock, att något olikt Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa, Då han kom och gick, att nu hans bugning Synts som mera verklig, mera menad, Att hans anlet och hans hållning visat Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit Än en gång med varmt behag på Jenny. Dagen gick till ända, morgondagen Likaså; man samlades till balen.
På eftermiddagen såg jag icke Rosa, men mot kvällen lät jag kalla henne ned i trädgården. Hon kom, jag tog henne vid min arm, och vi spatserade i alléerna, till det mesta tigande. Väl var det min afsikt att tala, men aftonen var för skön och mitt hjärta för fullt. Slutligt kommo vi ned till stranden. För ett år sedan hade jag en dylik kväll stått med Rosa på samma ställe.
Knäböjd nära hans fot, vid den älskade ynglingens sida, Stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga; Slutligt sänkte hon tyst sitt hufvud och tryckte med varma Läppar en kyss på hans hvilande hand. Förvånad ur slummern Väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar, Såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga Skarpt med en ljungelds hot mot den främmande.
Hvar den syntes, sågs blott dyster smärta, Hördes blott en klagan, djup och dof; Lugn fanns ej i något vaket hjärta, Men den gamle Hurtig sof; Där Kamenski slutligt sprängt hans led, Hade gråa krigarn lagt sig ned.
Och ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm varit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans blottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan tidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert verkat till sin seger.
Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt, Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne, Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas; Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar, Barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt, Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager; Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken Springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd; Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar, Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden."
Men stridens svallvåg brusar hit. Min sista kraft, Räck till att än den möta! LEIOKRITOS. Ha, en lycklig syn! Har jag dig slutligt funnit, folkförledare? Se, så slute städs Hvar oförvägen störare af landets fred! TEKMESSA. Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!