United States or Philippines ? Vote for the TOP Country of the Week !
JOHAN FLEMING. Min moder, Vi måste rädda Sigrid. EBBA FLEMING. Det är sant! JOHAN FLEMING. Följ henne du, blif hennes moder. EBBA FLEMING. Johan! En bättre tröstarinna finner hon i hvarje kvinna än i mig. Nej här, lik Indiens stolta enkor vill jag dö och ila utur offerbålets lågor till ärans himmel i min makes famn! Fjärde scenen. Johan Fleming. SIGRID. Hvad föregår här, Johan?
Där ila alla till fönstren; tjänarne, som arbeta på gården, vila och se förundrade på de kommande; väktaren skådar tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom att fälla bryggan. Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och vagnar stanna på andra sidan.
Närmre träder svågerparet redan Fram till Gojkos ungdomssköna maka, Fatta henne vid de hvita händren Och till borgens grundval föra henne. Och de vinka dit byggmästarn Rado; Murarena kallar åter Rada Men den unga, smärta kvinnan småler, Aktande det allt som skämt och lek blott. Och att lägga borgens grundval ila De tre hundra murare till verket Och kring henne ställa sten och bjälkar.
Men om i hjältars land, i sena framtids år, Hans bragder blekna bortför större minnen, Om vid hans namn ej mer ett hjärta eldadt slår Och enslig, obesökt, med nötta runor står Den graf, hvari han göms, den trogne finnen; Då har hans lof, hans ära än ej dött, Då skall hans ande ila öfver hafven Med stolthet till det land, som honom födt: Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blödt, Här skall han lefva, om ock där begrafven.
Och när turken nu till stället hunnit, Springer Radul fram att gripa honom, Fattar hästens tygel med sin ena, Turken med sin andra hand i brickan Och till marken rycker honom neder. Käckt till bistånd hans kamrater ila, Och de fånga lefvande Osmanen. Honom ber vid brodernamnet Osman: "Släpp mig, Radul Perovitsch, min broder, Skona lifvet, du i Gud min broder! Tag i lösen tusende dukater!
Under hans vinge bindes ett bref sen: "Ila och sänk dig neder vid fönstret, Neder på rosenbusken den röda, Nära till fönstret sitter den hulda, Sitter och stickar där vid sin båge. Hälsa den goda vänligt ifrån mig, Säg: 'Med Ilija var jag i går än, Tömde i går än vin med min herre'." Snart vid Ilijas boning var falken.
Ila hitåt, ila ditåt, Du är här min, du är där min. Hvart som helst du må ta vägen Hur som helst du är min egen. l det friska gräset bette skymmeln, Betar där en stund och därpå hör han, Huru flickan beder till sin moder: "Gif mig ej åt den, jag ej kan älska!
Förgäfves, sen dess, purpur tynat af, Du vattnar hennes rot med tårefloder; De bleka bladen söka blott en graf, Och stängeln sjunker mot sin kalla moder. O, snart ju ila dessa stunder bort, Som offras här åt sträfvandet och hoppet! Då mänskans bana mättes ut så kort, Hvi skall dess glädje vissna under loppet?
Dit de ila skyndsamt alla, Alla ord ifrån min tunga, När jag ej af någon höres; Dit min hjärnas alla tankar, Dit mitt hjärtas lugn och hvila, Dit till hoppets dunkla vägar, Aningarnas trånga vägar, Sorgefulla för mitt hjärta, Glädjefulla för mitt hjärta.
Brusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda. Skott knalla. Ryttarne hänga blott med fotens yttersta spets i stigbygeln.