United States or Timor-Leste ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud. Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem. Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till Guds berg Horeb.
Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari. Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt förgäfves. Har du bjudit bröstet? Hon tar inte. Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske skulle hon veta något råd. Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer hem, klagade Mari, i det hon gick.
Du är hitsänd av din förbannade fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger, ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig, Filippos! Din anklagelse är orättvis, fader Simon.
Mari blef orolig genast som hon steg öfver tröskeln. Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort ... klagade hon. Vårdaren öppnade dörren till skrubben. Ett svart mörker gapade emot dem. Sätt henne dit, sade vårdaren. Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej ... ropade Mari. Men hon var redan inne och dörren slogs i lås.
Ja, du! jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett får, och det är din skuld. Men jag är elak bara emot dem, som ä' sådana som du! Nadja klagade: Åh käre, jag är så sjuk, ge mig en liten smula mat! Klä på dig klädningen, den är anständig och bra, och paletån, duken och vantarne! Skynda dig, när du är färdig, så gå vi. Han gick.
Jag klagade såsom en svala, såsom en trana, jag suckade såsom en duva; matta blickade mina ögon mot höjden: »HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sak.» Men vad skall jag väl säga, då han nu har talat till mig och själv utfört sitt verk? I ro får jag nu leva alla mina år till slut efter all min själs bedrövelse. Herre, sådant länder till liv, min ande har i allo sitt liv därav.
Huru glada de voro och huru mycket de hade att tala om för sin mamma! Redogörelserna ville aldrig taga slut, det var alldeles som om jag varit borta i veckotal. De voro glada och obekymrade. Om lifvets sorger viste de ännu ingenting. Det sved i mitt hjärta. Jag kväfde mina snyftningar och smekte barnen under tystnad. På samma gång klagade mina tankar: Er far har öfvergifvit oss er och mig.
Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig. Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
Gullspira klagade icke. Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns lite isföre kvar. Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna hvirflade som trumpinnar.
Alla de lemlästade stackarna hade någon stympning att visa honom och berätta om, och några strödde jord på sitt huvud. Har du ingen hjälp också för oss? klagade de. Ser du, vi strö mull över våra hjässor. Vi veta, att vi äro stora syndare. Vi äro inte mer än människor.