United States or Iran ? Vote for the TOP Country of the Week !
Gullspira klagade icke. Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns lite isföre kvar. Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna hvirflade som trumpinnar.
Han kände knappt lättnad af att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot aftonen klarnade. Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen dagarna förut traskat fram på.
Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen gingo barnen. Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande skog förbi byn här, och in i annan socken. Morgonen var redan inne.
Jag är rädd för snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. Men det skall väl inte dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade om, Pelle." De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta. Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt i luften.
Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där." "Och, herre", talte han till den, som förde folket an, "Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man! Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!" Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned, När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.
Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på henne, mätt och förnöjd. Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar, nipsluttningar och dikeskanter.
Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på sidan.
De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad till natten. Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga passet från älfven och öfver till mon.
Hon kunde se den mörka täta skogen, där deras gröna stuga fanns. Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. Där, just där nipvägen öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade de, lystna efter byte.