United States or Costa Rica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men i porten mötte hon en mager och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista krafter.
Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem brännvin. Skott. Regementsmusik. Flaggor. Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan.
Hon lärde oss de rätt var och hon gjorde de själf." "Jag ser de . Väl skall de gå er. Men akta er för folke å barna här . Dom ha' ondt i sinne till er." "Hva' gormar ni om? Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom, vi ska gå nu. Brita är rustad." Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af.
Det är ju själva fan, att när jag kom hem och öppnade dörren i natt, fattade någon mig i armen och ruskade mig. Alltså fanns det någon i er kammare. Det gjorde så tusan heller. När jag tände på ljusen, kunde jag ej upptäcka någon där inne. Unge man, det finns någon, som man inte kan se vid stearinljus. Vad skulle det vara då? Det är den osynlige, unge man!
Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt. Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det för henne.
Tag min kappa min stora kappa jag måste gå igen. Pigan grep henne förskräckt om armen. Men Mademoiselle, då! Det går ju icke an. Mademoiselle är sjuk det är feber. Å, prat! Giv mig min kappa. Jag måste bort, hör du
Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande, barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande; hvart ögonblick behöfde de snytas. Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen ... den var nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i vaken. När han såg frun, brast han i gråt.
Peltonen var med ett språng framme, tog våldsamt barnet i armen, skakade honom och kastade honom så med vild kraft ett långt stycke fram ibland snåren, derifrån den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som om ingenting hade händt.
Och när han äntligen vet, att han måste i säng, hänger han sig om pappas hals och ber, att jag skall bära honom. Med min lätta börda på armen stiger jag sakta utför klipporna och när jag vänder åter, ser jag mot himlen den mörka silhuetten av min hustrus gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes ögon söka den punkt, där solen går ned och där aftonrodnadens flammor slocknat.
Ni vallhjon, ni fria människor, sade Valdemar med armen räckt åt Yrsa-lill, som låg på knä och blåste i glöden. Jag skulle ha varit lyckligare, om jag blivit en af er. Var jag ser en trashank, som knyter handen, tror jag, att jag möter en hjälte. Jag tycker om din solbränna, Yrsa-lill, och alla de tusen många små hvassa barr i din tröja som sticka mig.