United States or Laos ? Vote for the TOP Country of the Week !


Fläkten susa: "Fallna flicka!" Rönnen sucka: "Svikna flicka!" Svalan sjöng: "Hvar är din stolthet?" Sparfven: "Hvar är nu din glädje?" Svanen speglas ren i sundet, Knipans hvita vingar hvina, Lärkan höres högt i höjden, Spofvens rop kring kärret rullar, Våren samlar sina skaror, Får sin fågelflock tillbaka, Väntar dem med sol och värma, Lockar dem med långa dagar.

Var i högre Makters vård den gamle? När han hopplös Nu mot fästet höjde ögat, syntes Klar en högblå rand emellan molnen, Ljusets förebud. I kyrkan skulle Sången börjas; den öde holmen Drog ock nu den första vindfläkt andan Mellan löfven, och den första lärkan Flög, af dagern väckt, mot skyn. Försvunnen Var naturens dvala snart. toner Följde toner nu, och nya stämmor Vaknade i dal, i höjd.

Misstämning i naturen, något opp- och nervänt, att lärkan förgäves letade sitt nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den nyfrusna viken. Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till sällsyntheterna.

kom brudgummen. Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade han en annan. Men det var Daniel. Hon kände igen honom den blå halsduken, som hon gav honom i julas, far varit i Göteborg med fisk. Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans huvud. Det är gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över barnet, som bärs till dopet.

Lik en kung, från din höga bana Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar; Åt mig, som tigger endast ett svar om henne, Skänker du strömmar af guld. Hvem skall jag fråga? Månne den muntra lärkan, Som nyss med bärgade vingar sjönk ur molnet? Hvad? Eller höken, där han med spända segel Sköter sin luftiga jakt?

Furst Voldmar log med nåd, Han tog den komnas hand i sin förtroligt, Till gubben, där han stod, Han förde fram hans sköna fosterdotter: "Miljutin, trogne slaf, För lärkan bjöd åt dig jag näktergalen, En helgonbild af guld För den af alm, som togs ifrån din hydda. Min gåfva du försmått, En dotter sörjer du, en späd slafvinna; Jag en furstinna har, Jag ger dig henne i slafvinnans ställe."

Höjde du ren för sista gången Här en älskad röst, Du, som, lärkan lik, flög bort med sången Undan storm och höst? Skall det land, som såg din morgons blomma, Såg din middags guld, Icke äfven se din afton komma Solbelyst och huld? Glömmer du i Sveas blomsterdalar Fosterlandets skog Och vid sångerna af näktergalar, Huru vakan slog?

Den lilla ungen tystnade småningom, under den vaggande rörelse släden gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, gnodde dock Lärkan af alla krafter. Det gällde att hinna hem med ett utfruset stackars litet människobarn.

Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst en udde, där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg midt i den snöpackade vägen. ställde sig hästen mol stilla, vände hufvudet och såg husbonden. Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.

Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste mej visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej själf af mat och dryck, har jag nu inte mycket som den minsta brödkant åt en så'n här liten en. "Du får raska , pigan min", manade han hästen. Lärkan fnyste och satte opp hufvudet.