United States or Brunei ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen. Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna. Men intet mänskligt var honom främmande.
Ej vill han stelna bort i polens snö, Ej, hellre stupa, värmd af stridens flamma, Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö, Nej, känna som en man och sedan manligt dö; Och truppen, som han för, den vill detsamma. Det är von Hertzens trupp.
Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga: Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga En fråga, bäfvande och skygg, en fråga utan röst, Mer tyst än sucken själf, som smög ur hennes fulla bröst.
Men dagen led, och solen Vid västerns portar stod, Då segrade omsider Den finska härens mod, Då sågs hvart hinder-brutet, Hvar fiende på flykt, Och allt kring gamle krigarn Var åter lugnt och tryggt. När då den sista truppen Bröt ned från kullens topp Och drog förbi soldaten, Då stod han högrest opp: "I unga, tappra söner Utaf vår fosterjord, Finns någon här, som aktar En grånad krigsmans ord?
Af tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss, Jag vet, han ville icke dö från lifvets fröjd och oss." Och flickan såg med bäfvan opp, ur sorgsna drömmar vaknad, Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad. Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann, Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.
Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort, Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort; När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned Och frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred. Man viste på Sven Dufva då.
Denna röst skall ha tillhört en regementsofficer, som känt gossen och hans far från barndomen och lärt värdera båda. Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje var icke oblandad.
En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast sviktande och svag: "Ha! Tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig, ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är äfven jag." Vid Jutas hade skotten tystnat alla, Sen döden gjort där ren sin första skörd, Den finska truppen, färdig blott att falla.
Ingen märkte det; man hvilade en stund och kommenderade sedan åter i gevär. Generalen, en kraschanerad spelorre ur rektors klass, tog gravitetiskt in sin plats och lät truppen defilera förbi. Gardet af rektorister och konrektorister, skolans heroer, en rangkår med dubbel grad äfven för den simpla soldaten, paraderade förbi med oklanderlig ordning och skördade en bifallsvink af generalens hand.
Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar. Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård.