United States or Mauritania ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?" frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren. "Maglena säg", började Månke. "Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart.
En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när hon dödde." "Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa jag, som du.
Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten, kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt mål. "Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte året och du Månke på sjunde." "Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk ibland å." "Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit.
Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å, ska dit och vara med på hvad som blir." "Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga sej." "De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa. Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt", tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.
När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen. Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen. Kusen till stort! Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar.
Jularna har jag int haft mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni få lära er göra laddar." Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare. Elden flammade snart i den stora bakugnen.
Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån klädtrasa, påstod hon ifrigt. "Åh han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke. "Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af förskräckelse in till brodern. "Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena, jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så tungsamt just som jag, som rå for de."
Men det var ju en ren omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande vidundret. "Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det var, syntes ämna flyga på dem. Maglena knep hårdt om Antes hand. Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet.
Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen. Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta själfsnyggelsetillstånd.
Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in. "Hva ä' de?" "Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en gång." "Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här vid elden." Han stod belåten och värmde sig. Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke.
Dagens Ord
Andra Tittar