United States or Ecuador ? Vote for the TOP Country of the Week !
EUBULOS. Konung, tveka ej! Än råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös. EURYSAKES. Så skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss Mot bränningar och vågor, jag förnimmer det. Min kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer Min styrka, så behöflig nu; jag blygs därför. De gå, men svag och vacklande är gossens gång, Min unge, dyre konungs.
"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta mitt värf". Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt. "O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för vilddjur".
Sångarns mulna blick klarnade, men ingen sång öfver värdens frikostighet kunde nu höjas enligt sångaresed, ty brustna lågo harpans strängar. Och nu reste sig Corallin och sade: "Opp, pilar och bågar! Skyndom! Ett ypperligt jagthorn för den, som genomskjuter skölden der på pelarn". Opp rusade männen alla och grepo till sina vapen.
O gosse, återgifven nyss åt denna famn Så utan allt, så hjälplös, maktlös, vapenlös, Som när den dig emottog i din födslostund, Hur djärfs du röja vrede? Göm dig, skyggande För mänskors ögon, stilla i din moders hägn, Att hon ej snart för alltid mister dig igen. HYLLOS. Nej, drottning, nu skall handlas. TEKMESSA. Äfven du? EUBULOS. Och jag. Ja, ögonblicket ger all framtid dess gestalt; Så skyndom!
Kärleken har blommans art, och våren, Endast våren är en tid för den. Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen, Där, som fågelns sällhet, vår kan gro. Fast i toppen af den brända alen Skulle jag med dig lycksalig bo. I skogen finns ej mer en gren, Som löf och fägring bär. Förbi är sommarn längesen Och endast vinter här.
TEKMESSA. Gosse, skyndom åter hem! Hon går. Bör hon med ömkan eller afund ses? Det är en fråga, sällsam nog kanske af den, Som hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så. Hon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ej För henne olyckspilar i sitt koger mer; Hon botten nått af lifvets bitterhet och kan Ej sjunka mer, blott höjas. Jag nåväl, hvarför I förtid ängslas?