United States or Kazakhstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vår här har mod, men den hade det mer På en half mil närmare er." Sandels, han såg på den komne förströdt: "Bevars, ni är varm som en ugn. Ni har säkert ridit er hungrig och trött, Kom, hvila en stund, var lugn. Man måste tänka på hunger och törst, Se här, genever till först?" Löjtnanten dröjde.
Så han ropte, och gladt i den sextonårigas hjärta Tändes en aning. Skyndande, utan att söka en omväg, Sprang hon i snön tvärsöfver och kom till sin fader på trappan. "Hvem är den komne?" frågte med bäfvande stämma hon. "Fader, Skynda då, säg mig det, plåga mig längre ej; o, om min gissning Sviker, förgås jag af sorg. Är det möjligt, att Adolf är hemma?"
Så förklarades allt för den komne, och lätt i sin glädje Tryckte han systerns hand och sin väns, men han talade skämtsamt: "Nu, hvad säger vår far, då vi så förlofva oss alla, Hastigt, utan att nämna ett ord åt honom på förhand? Akta dig, Hanna, i hast kanhända förlofningen upphäfs."
Dock, ingen skuldlös främling hade dröjt Så lågt vid dörren, som den komne dröjde, Och ingen okänd gäst så stum sig böjt, Så tveksam bidat, sådan bäfvan röjt, Som den en broder nu för broder röjde. Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut Liksom för döda komma fick och vandra; Tills som i bön så stilla dock till slut Den bror, som kommit, syntes breda ut På afstånd sina armar mot den andra.
Har landet vunnit frid med glans och ära, Har segerns Gud i nåd Beskärmat vår tsarinnas vapen åter?" Den komne talte så: "Långt närmare är fröjden oss, o broder; Vår furste kommen är, I natt vid slottet stannade hans vagnar. I långa tider ren Han från sitt trogna folk har varit borta; Nu, lik ett fruktbart år, Välsignelse till våra tjäll han bringar.
Då han kände en gränslös fasa för den sist komne anföraren, blickade han med en stum, hjärtgripande bön i sina mörka ögon upp till anföraren för den första truppen. Ett lätt slag på hufvudet och några obegripliga men med mildare stämma uttalade ord, var svaret på hans stumma bön. Sedan gick det vidare framåt.
Han satt allena nu. Sin hand han räckt Nyss till god natt och lämnat sina kära, När plötsligt han, ur hvilans drömmar väckt, Såg dörren öppnas och i snöhöljd dräkt En vandrare hans bonings skygd begära. Han såg och såg. En rysning genomfor Hans hjärtas djup, när han den komne kände.
"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade, "Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar! Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren." "Du man af ord, som ila", var flickans svar, "Hvad gör, att så den gamle mig kallar? Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört, Säg, ärnar han gå till andarnas hem?" Den komne talte: "Klang jag af vapen hört Från borgens salar.
Komne från det vida Fågelfältet, Sänkande sig ned på hvita tornet, På den höge tsarens hvita borgtorn, Kraxar ena, och den andra talar: "Är, må tro, det här nu furst Lasars torn, Och är ingen inne där i tornet?" Men där innanföre svarar ingen, Innan Militza, tsarinnan, hör dem. Ur det hvita tornet fram hon träder, Hälsande det svarta paret såleds: "Signe Gud er båda, svarta korpar!
Värre är den förlust i arbetskraft, landet lider genom hvarje ung, stark och begåfvad man eller qvinna, som lemnar dess gränser. Och slutligen kommer den uppfostran, som är på hvar och en af dem nedlagd, och som de icke hunnit genom gagneligt arbete i hemlandet gengälda, då de vanligen just komne i den fullt arbetsföra åldern, draga bort.