United States or Finland ? Vote for the TOP Country of the Week !


Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt . Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom drifvorna, trötta, rädda, hungriga.

"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante springande kom fram till kälken hvilken hon och Månke klämt sig in bredvid Gullspira. "De kändes ledt te ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.

Tårar kommo i Antes ögon när han hörde henne. "Ingen skall oss kunna skilja", sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga ställning fyra fötter, och med hufvudet sned utan egentlig ondska, men med undran i blicken glo upp till henne. "Förrän döden han hafver vunnit sin vilja", slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.

Hade en nånsin hört att man vintertid drog getter med när man gaf sig ut . Han höll att säga "tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll honom tillbaka. "Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort heller?" "Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon mjölka bra.

Antes blick har varit skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik, Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han eget bevåg dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark andes hela styrka.

Vi ha gått själf, för lill'stugan våran är tom far å mor " Antes röst tog till att darra ett oroväckande sätt. "Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te forsla en så'n här hop tillbaks dit." "Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna för annat än te pängar för dom och mor var rädd om dom."

När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen. Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen. Kusen till stort! Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar.

Och jag, som tyckte de ni va kommen svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup när de bjuds. Jag just som trår efter sällskap åt min sup." Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop tänderna och steg tillbaka. "Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor innande säkert att int bli nån supare."

Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom och fortsatte vägen utåt älfkanten. En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga notis om barnen där vid kälken.

Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade mycke märkvärdigt att tala om. Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu stickor. "Ladd-Pelle hette han." " till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra hungriga." "Farligt", suckade Maglena. "Men vi hade fått mat förr dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes allvarliga stämma.