United States or Liechtenstein ? Vote for the TOP Country of the Week !
Båda hade långrockar af blått hemfärgadt och hemmaväfdt vadmal, grå knäbyxor och höga stöflar. Skjortorna voro knäppta högt upp i halsen, omkring hvilken de ytterligare virat långa och tjocka röd- och grönrandiga ylledukar, hvilkas breda ändar täckte hela västen.
Hvad nu, hvarför har Peltonen klädt sig så der, är det meningen att här inte skall arbetas i dag? frågade patronen, då han såg mannen komma fram iklädd en ren arbetsskjorta och en snygg väst af mörkgrå vadmal, han tänker väl passa på, då han vet att jag ska' in till stan, att under tiden ta sig en rigtigt glad dag här, hvasa?
Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå vadmal utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och mitt ur trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras ansikten voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På männen växte skägget ända upp över kinderna.
Jag har ingenting annat att förlita mig på än mina egna livsår, som äro hastiga och korta, och på er, trälar. För första gången behöver jag människohjälp. Jag har klätt och fött er som mig själv. Min vadmal och min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha fått sova och vila, och jag har varit mån om att låta er leka och förlusta er.
Lär henne, att ett klokt avtal är det enda, som grundar barns lycka. Jag är man att göra ett frikostigare brudköp än någon annan. Säg henne, att hon skall få två hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark bränt silver med flämskt stadsmärke och... Ulv Ulvsson satt förlägen och såg i askan på härden. Lugn, lugn, granne! sade han.
Om jag ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skäfta sin första pil för din räkning, Ulv Ulvsson, och sätta den lika fast i din vänstra hand som jag nyss satte min pil i din högra. Bryten ställde sig framför Ingevald, så att han skymde lucksängen. Mycket betydande såg han icke ut med sin simpla vadmal och sitt tillplattade ansikte, som var genomvävt av otaliga små rynkor.
Han räknade noga trälarna, som kommo tillbaka från den nattliga striden, så att han skulle vara viss, att ingen felades. Några av dem blödde i ansiktet och han tvättade själv deras sår och förband dem med jord. Han synade också noga alla hål i deras vadmal och visade, hur de bäst skulle kunna laga dem.
Där grep han hårt fast om jarlens vänstra hand och höll upp den framför sina ögon, men det kom liksom vattenbläddror för dem, så att han ingenting kunde se. Har jag blivit blind? stammade han. Jarlen, som kände sig prisgiven åt folket, gjorde intet motstånd utan stirrade på den rundaxlade bonden och hans tarvliga vadmal. Äntligen fick han besinningen åter och fattade den grå skepnaden för bröstet.
Därför att han vant sig att alltid känna som en träl, var hans första tanke att gömma sig, liksom om han varit ute i olovliga ärenden. Han böjde sig ned bakom en buske. Likväl upptäckte han snart, att det icke fanns några blå mantlar bland de församlade utan endast trälars grå vadmal.
Tillfälligtvis förkommet. Värde en örtug eller fyra alnar vadmal. En ung dominikanermunk från Skenninge, som knäböjde vid båren, reste sig och gick sakta fram över golvet. Det var hertigens biktfader Martinus. Han tog upp ett brev, som låg nedfallet bredvid drottningens stol, och räckte det åt Valdemar.