United States or Uruguay ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men hela livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett.
Han fick draga honom i öronen och nypa i hans korta svans, ligga på honom och hålla honom i de mest obekväma ställningar.
Var höll du till i går, jag var och sökte dig... jag ville ha dig med till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken stampade, så att femtio råttor dödades av misstag... Och han försvann in i ett hus. Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med slokad svans, och nosade efter något spår, som han hade förlorat.
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt. Men folket vänder ej åter till honom som slår dem; Herren Sebaot söka de icke. Därför avhugger HERREN på Israel både huvud och svans, han hugger av både palmtopp och sävstrå, allt på en dag de äldste och högst uppsatte de äro huvudet, och profeterna, de falska vägvisarna, de äro svansen.
Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på betten.
Han gav Svalgren en örfil, därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken, sparkade gårdshunden, som med viftande svans kommit sin herre till mötes, och rusade upp på sitt kontor. Otroliga händelse fenomen i mänsklighetens årsböcker! Brackander hade fått en korg!... Den unga fröken hade givit honom ett hövligt, men bestämt avslag!
Jag viftade min svans och kom henne nära, sökande vänskap. Så göra vi alltid, vi hundar, första gången vi möta en katt. Hon klöste mig. Jag blev ändå icke ond. Jag kom igen. Och hon rev sönder mitt huvud. Då förstod jag att hund och katt alltid måste vara fiender, att det varit så från tidernas begynnelse och alltid skall så förbliva.
Som förstå att en svans på en hund möjligen kan ha en annan uppgift än att vara ett handtag att dra i. Jag tycker om de goda vackra barnen. Deras små händer kunna smeka milt och stilla. Stora gamla människor förstå inte den konsten. De klappa en hund som vore det en elefant. Hjärnan skakar i oss då en sådan stor människa lägger sin labb på vårt huvud.
Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig med sin långa oklippta svans på kängorna. Det har jag inget emot, han dammar av dem. Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i eftersitsen?
»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse började skrapa på dörren. »Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade Gustav ilsket. »Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde anat oråd.