United States or Pakistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så omskiftar din lycka, som snö försvinner om våren, Är den ej tryggad på fastare grund än på jordiska håfvor.
Så blid och hjärtelig han är, Så snar att med oss vara, Behöfver för den, hjälp begär, Ej sina håfvor spara; En konung öfver himmelrik, Gör han sig själf den minste lik Och är oss som en broder. O himlafröjd att tänka på, Att den, Guds spira äger, Ej vill den ringaste försmå, Men endast hjärtat väger, Att den, så högt sin tron har satt, Vill blifva allas del och skatt, Som honom efterlängta!
Gud, i denna pröfningstid Styrk oss med din himlafrid, Gif oss hopp att den få skåda, Där du bjöd den evigt råda! N:o 312. Jordens fruktbarhet. Hur skön är än ej jorden, Fast syndens dom hon bär, Igenom mänskan vorden Förtappad, som hon är! Hon öppnar sina håfvor För oss från år till år Och bjuder lust och gåfvor, Så fullt hon det förmår.
För nådens håfvor, dem jag fått Att vårda och förvalta, Jag äger nu, ack, synder blott Och ångrens tårar salta; Och Herren kommer med sin dom, Han vill den ej förhala; Hur skall jag, blottad, bar och tom, Min svåra skuld betala? O Gud, af din barmhärtighet Gif till, hvad mig kan fela!
Se, och en sådan man, med sådana håfvor och skatter, Sedda med åtrå äfven af den, som rikare nämnes, Bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta.
Kom, Jesu, kom och blif mig när, Kom i mitt tjäll, det ringa, Jag bjuder dig, fast arm jag är Och mina håfvor inga; Min boning är på glädje tom, Men kom, så kommer rikedom Och glädje utan like. Blif här vår gäst, o Jesu god, Och nådigt med oss handla! Du kan för oss vår tåreflod I glädjedryck förvandla; Och när vår graf har öppnat sig, Tag oss som gäster upp till dig I höga bröllopssalen!
Dock förhäfver sig här mången Öfver hvad ett lån blott är; Arm för Gud, i synder fången, Han af mänskor pris begär, Vill berömd och firad vandra, Fast allt sitt han fått som andra. Tänkte den, som Gud har gifvit Här af håfvor större mått, Att hans skuld ock större blifvit, Att han större ansvar fått, Långt ifrån att sig förhäfva, Skulle han i hjärtat bäfva.
Där håfvor slösas utan skam, Där är han gärna inne, Men vågar armod träda fram, Förbittrar sig hans sinne; Den fattige får hårda ord, Får vid hans dörrar ligga Och för sin hunger af hans bord Förgäfves smulor tigga.
Lik en kung, från din höga bana Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar; Åt mig, som tigger endast ett svar om henne, Skänker du strömmar af guld. Hvem skall jag fråga? Månne den muntra lärkan, Som nyss med bärgade vingar sjönk ur molnet? Hvad? Eller höken, där han med spända segel Sköter sin luftiga jakt?
Ja, fjärmare: Den fromma hop, Som Kristi dop Har tvagit, styrkt och renat? O, bortom länder, haf och berg, Hvarhelst sig lif kan fästa, Där syns, fast skild till tal och färg, Guds håfvor mänskan gästa. På snöhöljdt fjäll, I solvarmt tjäll, Där blomstring bor, Där ört ej gror, Där ser du ock din nästa.