United States or Kosovo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nadjas små skratt ljödo ifrån det gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager trängde in genom rutorna. Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda.
Nadja sprang hem. Han gick efter, långsamt, på något afstånd. Då han beräknat, att hon var i säng, tog han stöflarne af sig ute på gården, gick ljudlöst in och kastade sig klädd på sin bädd vid lafven. Han var rädd att genera de båda qvinnorna och ville ingalunda visa dem någon missaktning, som han ansåg det vara att kläda af sig i samma rum.
Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet, drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved så erbarmligt, så fort man rörde vid honom. Hon hade hittills alltid varit så kall emot honom. Aldrig smekt detta barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen. Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och stälde allt så godt hon kunde.
Han försökte fåfängt att skydda sina kläder, de voro redan förlorade. Stöflarne höllo ej mer emot, han blef våt om fötter och ben, men det hjelpte icke. Hon drog honom framåt, tryckte hans hand, elektriserade honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glädtighet, sitt joller och prat. Hör du, flicka, hvart drar du mig? Till stranden.
Hjelpte icke oset, så blef det storskurning i stugan. Hela kittelns innehåll tömdes i ett huj ut öfver golfvet, det ångade, en het våg svallade öfver allt, det var att akta stöflarne, annars brände det. Och det gick inte an för Rellu att gå ut med de andra, det var alldeles för brådskande med »lilla frökens skor, som skulle lappas», det fick lof att bli färdigt inom ett par timmar senast.
Stöflarne voro något för stora, de voro ett arf efter far. »Man kunde binda fast dem vid smalbenet, så sutto de nog på», förklarade mor och tillade: Under de långa byxorna syns det för resten inte hurudana stöflarne äro. Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en prägtig utstyrsel, tyckte Weli, värdig en prins.
Han drog in smörjan utifrån med stöflarne, dröp omkring med oljan och becket och smetade ner öfver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind, sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln. Rellu fick släppa till skinnet, en gång blef han litet skållad på näsan, men det var af våda, det försäkrade hon så trohjertadt.
Han dog utan ett ljud, det gick med ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far. Och hon litet längre ner... Stackars Annikka, hennes fiende är icke en gång så barmhertig. Far och mor komma ändtligen från badstun.
Och sedan här inne i rummet, medan han tog af sig stöflarne, huru hade han ej då talat rått och hårdt, så att han skrämt henne ända till tårar. »Nu skall du lemna herrskapstagena,» hade han sagt, »och ställa dig så, att jag blir belåten. För si jag tål inte det der, och det är allt jag, som kommer att blifva herre i mitt hus, jag och icke du, kom ihåg det!»
Denna gång tog han ej genvägen öfver åkern, såg ej på Heikki, som sprang emot honom, stampade i förstun fötterna liksom hade han haft snö på stöflarne, slängde yxen på golfvet och gick in. Hustrun vaknade upp och stirrade förskräckt på mannen. Kinderna voro blossande af sömnen och ögonen ännu röda efter gråten.