United States or Dominica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar, hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den beskedligaste katta." Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi kors kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på satan.
Och bara för att jag har förtroende för däj å för ingen anna på hela joren, så ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja vari hos doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hålla käften å inte babbla me de i byn å i ditt hem men ja har obotlit hjärtfel obotlit hjärtfel.
Kör vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt sergeanten. Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna hästar.
Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig. Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör inte på honom, Träsken lille, han menar det inte. Men Träsken sade: Är det mig du skäller för löst folk? Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna.
Kalle hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga: I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om dä, får du på käften. Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i strömfåran. Han var rädd. Men han vågade ej visa det.
För jag var torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvärtom. För jag hade väl en annan i hågen. Och han var just ackurat lik Danjel, var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n. Håll käften, upprepade Daniel. Men sväran fortfor: För den jag hade kär, han lämnade mig allena och gick med en annan. Och si, jag var allena om natten. Och då kom gästgivarn
Hundflocken strök förbi honom, gjorde en lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl.
Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius letade på sporrar och kröp på knä och spände dem på Lars’ stövlar. Lars’ ansikte sken. Det här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och såg hur Lars försökte stappla över gården.
Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.
Bartendern smålog också, men inte mot Bob. "Tattale liten", sade Bob. "Han har fått ont i halsen och har inte sin mamma här, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt själv." "Låt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gör dig ju intet för när." "Håll käften", svarade Bob. "Du är inte tilltalad. Jag ska inte röra honom förresten, han är så liten och klen.