United States or United States Minor Outlying Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Trappan begynte knaka och jämra. Länsman lyddes. Vad håken gör gästgivarn däruppe så här dags? Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med, att Valborg var på vind. Då greven och den svarta mamsellen slutat att äta, släpptes Träsken in.
Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och sade: Det är väl rart? Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på det höga, brutna, svarta taket. Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.
Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn. Dig, svarade hustrun. Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna. Och mor i Sutre fick ännu en son. Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn. Dig, svarade hustrun.
Gästgivarn stannade och gapade. Ett tu tre, räknade Träsken, skred långsamt fram efter gossen. Ett tu tre. Bjud handen! Bjud handen! Så ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag runt, till vänster, till vänster. Ett tu tre. Och ett halvt slag till. Så ja. Ett tu tre. Plötslig stannade han, tog fiolen från axeln, pekade med stråken på gästgivarn. Vad nu? Har något hänt?
Jag får väl inte fred med mindre jag skjuter honom som en skjuter räven. Vad säger I, mor? Hon sade: Jag grunnar. Och stirrande ut i mörkret fortsatte gästgivarn lågmält: Jag har försökt att hålla mig borta från honom och hans. Men det vet I inte gick. Han smiter av sig som tjära. Vad fuffens han gör fastnar på andra.
När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn, som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna. Valborg sade: Det är sex stycken borta vid grinden. Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen
Hon stannade ett ögonblick för att torka den allt stridare strömmande svetten ur ögonen. Och fortsatte. Gästgivarn till trots! Vad vålade hon egentligen hans snikenhet, att pojken inte kunde få gifta sig? Var det lönt att brottas för så lite som en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till lögn och lömskhet. Vem skulle hon lita på om Daniel svek?
De lade honom på bordet. Mor i Sutre sade: Nu kan I gå. Jag behöver ingen. Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord. Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan. Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken.
Då tänkte hon på det där, som hindrat flicksnärtan att hoppa ur kärran rakt i famn på gästgivarn. På det där, som kommit tungan att löpa med otänkta tankar. Inte var det det, att hon haft en annan kär. Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med blå halsduken. Kunde också ha varit någon annan. Hon mindes icke.
Hon sade: Det tycks, att de ha blivit sams nu, gästgivarn och länsman. Det angår mig inte, muttrade gumman, löste källarnyckeln från knippan. Hälsa gästgivarn att konjaken står till vänster om dörren. Ifall det är den han ska ha. Valborg gick. Strax efter kom Daniel. Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är! Ocken? mumlade gumman. Gumsen, vet jag.