United States or Myanmar ? Vote for the TOP Country of the Week !


Det är sömnigt att höra mors väfstol, som klappar enformigt. Skottspolen surrar oupphörligt af och till, det är ingen vexling i låten. Rågmjölet, som vispas i grytan, har en egendomligt söfvande lukt. Far trifs väl under den storblommiga »ryan». Barnen äro stora, att de inte mer skrika, Matti täljer båtar och Annikka stickar strumpa.

Paavo tittade in genom rutorna. Der inne var som förr, blott ej ordentligt. Han ref sig i håret. Hvar är Annikka? En känsla grep honom hastigt, det var som ett styng, skärande, hvasst, midt i hjertat. Han gick till prestgården. Gick samma väg som hon några dagar förut gått med döden i hjertat, efter det hon fått höra att den man hon högt älskade svikit henne.

Daggen började falla. Skylarne åkern stodo nu alla uppresta. Folket tog sina verktyg och vandrade hemåt. Annikka lyfte lätt barnet i sina armar och gick jollrande genom skogen. Solens sista strålar strödde ett skimmer af guld hennes bara mörka hår, som i en tjock fläta föll ned ryggen.

Den präktiga storblommiga sidenklädningen, ett arf af farmodern, slänges åt sidan. I en stor, gulbrun läderpung förvaras husets hela skatt, några tiotal mark i klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som ämnar sälja kon i staden? Men Annikka frågar icke om något; hon ordnar frukosten: kaffe, hålbröd och salt fisk. Ändtligen är han färdig der inne.

Han dog utan ett ljud, det gick med ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far. Och hon litet längre ner... Stackars Annikka, hennes fiende är icke en gång barmhertig. Far och mor komma ändtligen från badstun.

Men hvarför komma de icke tillbaka. Ha de glömt bort sitt ärende? Nej, de ha visst ej glömt det. Annikka kämpar en hård kamp derute, några steg ifrån stugan, kämpar för lifvet... Hon slår omkring sig med qvastarne och höjer jemmerrop, rop som likna ulfvens tjut, men det är dödsrop! Ingen hör henne. Matti, den tappre lille Matti, skall han ej hjelpa henne? Ack han är redan öfvervunnen.

Lyckligt att det är söndag i morgon. Hvilodag. Gudstjensten tar upp förmiddagen. Presten är en beskedlig karl. Hans åhörare ta sig ofta en lur under predikan men det måste ske utan oljud. Snarkningar tål pastorn inte. , , det är nu hans ensak. Matti, förut och kasta »bad», vi komma efter. Nu är det torparfolkets tur att bada. Matti och Annikka förut. Mor kommer efter med far.

Det var hans idé, och han fasthöll den ännu han såg sin lilla stugas låga fönster skimra emot honom mellan granarnas grenar. Annikka tänkte han endast helt likgiltigt; hon skulle glädjas åt hans återkomst, tjena honom ödmjukt som förr, lyda honom blindt och gilla hans handlingar hurudana än de vore. Hon, en qvinna, skulle väl icke ha en tanke som ej vore i öfverensstämmelse med hans vilja!

Skymningen har fallit . Mörkret upplyses af en ensam stjerna. Kölden knäpper i knutarne. Ute knarrar det under fötterna när man går. Håret betäckes med rimfrost. Borta i skogen låter det som om någon gret. Det är ulfven som »sjunger». Far och mor bada, i bastun äro flere, men icke Matti och Annikka. De ha gått hem igen, de hade glömt qvastarne, de tanklösa barnen.

Hans pipa hängde som vanligt i munnen. Han gjorde pertor, spjelade det fuktiga virket, klöf det, och högen med färdiga ribbor framför honom blef allt större. Men loftet deruppe sof ännu Ella, husets äldste. Mor Annikka hörde, huru tungt han andades; hans jemna, dofva snarkningar hördes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt samvete. Man ville låta honom sofva ut.