United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på spåren.
Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på spåren.
Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS helgedom. Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken eder Gud.» Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.
Järn och stål och krut och bly Därom fick hans trupp sig bry. Den höll primen, han höll basen, Gubbens vapen var karbasen. När han gick med den i hand, Klämde till för kung och land, Var han seg som gamla eken, Blef ej gärna trött af leken, Kunde slåss fast hela dan, Brydde sig om segern fan, Ville blott ge drift åt striden, Därtill var hans kantschuk vriden.
Det är Frönsagreven, sade Daniel och drog sig närmre mor. Då blir jag sittande, sade gumman. Ty med greven på Frönsafors hade folket i Sutre ingen samfärd. Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, räckte tömmarna åt Daniel. Guds fred, kära mor, hälsade han. Fägnar mig, fägnar mig Fägnar dig så lagom, tänkte gumman. För den matfriarn rörde hon inte finger. Han satte sig bredvid henne.
Hövdingen, hans släktingar och bandets äldste intogo sin måltid under eken. Erland bjöds att sitta vid hövdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av Assims systrar betjänade laget. Hövdingen framställde till Erland onödiga ursäkter för måltidens torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade det med Singoalla. Men om maten var torftig, kan ej detsamma sägas om drycken.
Var har du varit? Tyst, far! sa' Ån. Vem har givit dig eken? Tyst, far, när jag talar vid mor! Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke. Det ljög du, Björn! Björn slog Ån på kinden. Det gick något sönder, sa' Ån och tog sig på huvet. Björn blev än vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror. Kan du laga den? sa' Ån.
Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind var blek, hennes ögon slöjade. Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna.
Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De vissna fort, mycket fort.... Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det: Fick du tag i chokladkakan? Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på huvudet för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har plötsligt krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar.
De voro samlade för sig själva, och Assims moder var mitt ibland dem. Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spände bågarne för att fresta deras kraft, undersökte eggen på svärden och sjöng en munter visa. Det var lyckligt, att vi äga honom bland oss, sade en äldre man till hövdingen. Han skall vara vår gisslan. Men han är farlig, sade en annan. Det är en fiende mitt ibland oss.