United States or Afghanistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om så är, låt oss då underhandla för att se, om saken kan uppgöras i godo. Ingen underhandling, du tempelskändare! ropade patern och red fram mot vagnborgen hastigare än folket hann följa honom. Se dit och låt beveka er, sade hövdingen och pekade på eken, som syntes högt över vagnborgen, emedan hon stod på kullens topp. Erland! utbrast patern bleknande. Ja, riddarens son.
Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, på ett tecken av hövdingen, gått fram till eken, där Erland, nästan medvetslös av dryckens verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk i handen. Gulblek och skälvande riktade han udden mot Erlands bröst. Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp på en vagn. Vad viljen I där borta? Kommen I med fientligt uppsåt, eller huru?
Saul låg nämligen i vagnborgen, och folket var lägrat runt Och David tog till orda och sade till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.» Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
Redan ven en pil, stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna trängde sig tätare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vände rädda blickar mot den sida av vagnborgen, där männen stodo med spända bågar och fällda spjut, avvaktande angreppet. Ingen nåd åt helgerånarne, ljöd en röst därutifrån, hugg ned dem alla!
Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.» Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
Närmen I eder än ett steg, så giver jag en vink och järnet stötes i hans bröst. Förbannelse över dig, hedning! ropade patern. Ett steg! sade hövdingen och höjde sin hand. Assim lyfte dolken och häpnade över att känna en vällustig blodtörst. Håll! skrek patern och vinkade såväl till hövdingen som till riddaren och hans folk, som redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen.
Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind var blek, hennes ögon slöjade. Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna.
Det fanns även en annan varelse än Singoalla, för vilken åsynen av Erlands misshandling skulle varit odräglig. Det var Käck. Men man hade även tänkt på honom. Medan Erland satt vid måltiden, hade en av männen lockat Käck ur vagnborgen ett stycke in i skogen och där bundit honom vid ett träd. Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppför kullen.
Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid ett träd utanför vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland. Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke låta mig dö, sade Singoalla. Men du är Erlands hund, och därför älskar jag dig. Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste honom från trädet.
Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot söder.