United States or Mayotte ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på spåren.
Han fick en idé, han rev ett blad ur sin anteckningsbok och skrev med blyerts: Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er. När och var får jag träffa er? Ni vet vem. Ett kuvert! Monna Lisa, ett kuvert! Och Monna kom vaggande med ett litet blågrått kuvert. Det är utav mina egna. Skriver han kärleksbrev? Hon log ett saligt förstående leende.
Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på spåren.
Där låg en liten eka vid bryggan nedanför Ryd, och på toften satt Elsa vaggande långsamt af och an. Hennes hållning var slapp, uttrycket lyssnande, ögonen glänste själfullt stora i det lilla magra och bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt.
Det var en klagan, lik den som jägaren stundom under nätterna hör från avlägsna lyor och legor i skogarna. Den växte och sjönk, och ibland blev den kvävd och stilla. Han begynte gå i ring om det tomma stället, tungt och vaggande som en björninna, när ungarna blivit stulna. Trälarna kastade från sig hackor och spadar och sällade sig till honom för att dela hans sorg.
Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta, helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande ruskprickar upp i en tät ring. Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här jag skulle vänta på go'vär? Inte!
Han kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar.
Dörren var öppen till nästa rum; der höllos fem vaggor på en gång i rörelse. Barnen skreko och de vaggande sjöngo, om ett sådant entonigt gnolande kunde kallas sång. Allt emellan slogo de med handen på vaggan: Tomten kommer, tomten kommer! Vill du vara tyst! Barnens nedvätta trasor och lindor hängde längs snören i båda rummen. Från dem utspred sig en stark lukt, hvilken än mera förpestade luften.
De finna så säkert den saknade nord, Där våren dem väntar med hydda och bord, Där källornas spenar De trötta förfriska Och vaggande grenar Om njutningar hviska, Där hjärtat får drömma Vid nattsolens gång Och kärleken glömma Vid lekar och sång, Att vägen var lång.
Hon bultade förfärligt i väggen och skrek, skrek åter igen med den der hemska rösten, som inte liknade en menniskas klagorop och inte heller ett djurs tjut, utan båda gemensamt. Ähä! sade gummorna åt barnen, hör ni nu, tomten kommer redan! Barnen böjde sina hufvuden åt sidan och slöto ögonen. Och nu behöfde de vaggande inte mer sjunga; barnen voro så tysta, att de knappast andades.