United States or Saint Vincent and the Grenadines ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hennes rygg var krummare än någonsin, huvudet nästan i jämnhöjd med magen. Det såg ut, som om hon hade gått omkring och nosat och vädrat i vinklar och vrår. Abraham repade eld på en tändsticka och gick fram mot salsdörren. Han trodde, att hon skulle komma emot honom, niga och göra sin fråga? Är det Elsa som önskas? Men hon lät sig icke störas, tassade av och an, fejade och dammade.
Husets tjänare tassade i strumplästen en efter en fram till kistan. Det var som ett tåg af vålnader ur mörker i mörker. Elsa grät icke. Hennes strupe var som sammansnörd af ångest. Sommaren led, det mörknade mot höst, men Elsa kunde icke glömma.
Men Elsa drog sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig störas.
Det var icke första gången fru Anna rörde vid den strängen, och Elsa var icke oemottaglig för dess locktoner. Det kunde komma öfver henne en våldsam längtan att böja män till jorden, trampa dem under sina fötter och, själf oåtkomlig, gå vidare. Det tindrade till i hennes ögon.
De voro rädda att björn rifvit henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af att smaka blod. "Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."
Och hon svarade: »Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. Ser du?» Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden, lastade med stenar och sköt ut den igen. »Hör du inte?» sade Elsa.
Det lyckades öfver förväntan; de båda damerna sympatiserade strax, åldersskillnaden befanns icke oöfverstiglig och snart stod Elsa som ett föreningsband mellan mor och son i stället för motsatsen, som mamma-Stina fruktat, medan hon ännu misstänkte, att där fanns någon skymt af erotik med i spelet.
Han skrattade för sig själv, där han gick uppför den mörka trappan. Han ville icke upphöra att skratta. Det var således rätt och slätt en löjlig person, denne Benjamin Hagelin, Zionisternas profet. En narr, ingenting annat. Han skrattade, till det blev alltför tröttsamt att skratta. Kom till oss! Kom till oss, hade Elsa sagt.
»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som det stått», sade jag. Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp sade hon: »Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.» Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig.
De båda resande, vilka sökte spåren av sin ungdoms lycka, stodo åter bland spillrorna av ett skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklämning, som följde på alla de illusioner, vilka brustit, släppte Elsa min arm.