United States or Grenada ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var en klagan, lik den som jägaren stundom under nätterna hör från avlägsna lyor och legor i skogarna. Den växte och sjönk, och ibland blev den kvävd och stilla. Han begynte gå i ring om det tomma stället, tungt och vaggande som en björninna, när ungarna blivit stulna. Trälarna kastade från sig hackor och spadar och sällade sig till honom för att dela hans sorg.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor! Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet. Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga, synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
Det är bergsmännens järn, som blivit utsmitt till kedjor, medan din farmor kläder dig i pärlor och mård. Det är kvävd jämmer. Det är tusen små ödlor, som vuxit ihop till det vidunder, som nu ligger över oss och frustar förruttnelse i våra näsborrar. Det är vårt folks torra och rättfärdiga lag, Valdemar, lagmännens och jarlarnas storverk, din fars ögonsten.
Fåglar, som hade bo i muren, kommo och flögo under gälla skrin. Tomas kände plötsligt, att det lilla brunhåriga huvud, som vilade mot hans bröst, skälvde av en kvävd snyftning. Varför gråter du? viskade han. Nej, jag gråter inte... Jag vill veta, varför du gråter, Märta! Har det hänt oss någon olycka? Nej, nej, det är ingenting. En annan gång kan jag säga dig vad det är, men inte nu.
Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd, skälvande av kvävd gråt. Predikanten öppnade sin famn. Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till dörren. Han var rädd att höra någonting och höll för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte han på Gusten, som var blek och grinade illa. Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer så dags. Va' ska en nu göra? Abraham skakade på huvudet.
En av de äldre vågade sig ett par steg framåt och trevade i mörkret. Hon stötte mot kittlar och bänkar. Slutligen hejdade hon sig. Vad har då skett? utropade hon. Jungfrun ligger avsvimmad på marken. Men hon håller ännu så hårt om kanten på karet, att jag knappt kan böja upp fingrarna. En kvävd och grumlad snyftning svarade henne.
Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne genom det mördande stenregn, varmed de mottogos.
Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte händerna för ögonen och sade med kvävd röst: Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte döma till döden. Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset.