United States or Serbia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hade kämpat ut, Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut; Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek, Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek. Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an, Det var ej någon obekant, det var en välkänd man; Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgadt rödt, Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt.
Skriket hade lockat ut svärfadern som kom linkande på två käppar, gnällande som en hund av förskräckelse. Ett par drängar kom och bar med Davids hjälp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och kroppen saknade styrsel. De lade honom på en säng i kökskammaren och hustrun störtade till, kvidande och snyftande, med de röda, magra, blanka händerna ännu våta av diskvatten.
Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller vid graven. Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den som har blivit oren.
Vid vårens ankomst uppbryta desse från sina vinterläger och närma sig de odlade trakterne, som de oroa med sina oupphörliga plundringståg. *Ty ej Hyaenor, hvilka hasta Med hop på hop i Röfvarns spår.* Hyænor åtfölja i österlanden flocktals de tågande härarne, for att mätta sig af de fallne. *Skogen Ephraim.* Dess läge är omtvistadt.
Ingen sjunger dödsklagan öfver den fallne, ty från hans lik rycktes af Panus händer hon, som bordt sjunga hans dödssång, hon som bordt följa honom i döden. Hvite man, sannas dina ord, Wainahée slafvinna åt en fiendtlig höfding? Se äfven Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller öfver Wainahée.
TEKMESSA. Som hvart vänligt ord Af dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min hand Och för mig till den fallne. LEIOKRITOS. Räck din hand åt mig, En lika villig ledsven, men dig värdare. O dyra stängel, skördad i din ålders vår! LEIOKRITOS. Du ser en mänskoplantas ofta sedda lott. TEKMESSA. Ack, snart skall den, som gjutit detta ädla blod, Förnimma, hvems han gjutit. LEIOKRITOS. Kvinna, hota ej!
Och i detsamma gav han Abraham med flathanden ett slag över pannan. Abraham såg solar och föll. Aposteln böjde sig ned för att hjälpa upp den fallne, men pressades själv till marken av Sörman. Gusten red grensle över hans axlar och ryckte honom sakta i öronen. Du är allt ful, du, som ställer till med familjescener på gatan. Skäms, herr lektor. Vad ska vi göra med honom?
Dock mera mildt med hvar minut, För hvarje steg, hon tog, Och mera tankfullt än förut Hans sorgsna öga log. En aning grep hans hjärta visst, Han tycktes veta, hvad hon mist. Han tycktes vänta: och hon kom, Som om ett bud hon hört, Så tyst, så lugnt, så visst, som om En ande henne fört. Hon kom. Vid nattens bleka sken Hon såg den fallne svensken ren.
Han hade hört de vilda skriken och anat, att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne, hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar, lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.
Fåfängt än i stoftet brottas Kämpens starka arm, Fyra blanka pikar måttas Mot den fallnes barm. Stum och bister hotar döden, En sekund blott öfrig är; Finns ej mera hjälp i nöden? Vänta, Lod är där. Han har kommit, sprängd är ringen, Sluten kring hans vän; På den fallne aktar ingen, Allt är strid igen.