United States or South Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Är jag icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad är du för mig? en fosterbroder som nästan förnedrar mig med slik betydelselös, aktningslös kurtis, mig en stackars, ensam flicka. Morti besinnade sig ej mer. Han drog den snyftande flickan intill sig och hviskade i hennes öra så många glödande ömma försäkringar. Min skall du bli, och min är du, ingen annans!
Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som övervinner ditt häftiga lynnes frestelser. Gör det, älskade broder, viskade Eusebia. Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta.
Och så glömmer du det andra. Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes. Elsa tror du inte, att det blir bra så. Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss. Och hon upprepade, snyftande, bedjande: Om du kommer till oss. Till oss? Oss? Det är ju du och jag? Är det inte? Härpå svarade hon icke.
Han ryste som i frossa, vaggande fram och åter med kroppen medan han sökte i boken. Så fick han upp stället, såg virrigt omkring sig och läste med hög, brusten röst, nästan snyftande: “Och Nathan sade till David: det var en gång i en stad två män, den ene rik, den andre fattig. Och och den rike hade många får.
Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa. "Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt. "Var har du varit?"
Han höll om moderns hand, kysste den, vätte den med sina tårar, medan han snyftade: Elsa, Elsa, förlåt mig allt Jag har alltid älskat dig, jag ska alltid älska dig, Elsa, Elsa Plötsligen rusade han upp, förbi Stellan, ut i våningen, ropande genom rummen, snyftande: Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin Jungfrurna kommo springande in.
Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod något avsides; hon lade händerna på hans skuldror och sa: God natt, Casimir. Och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss. Så hälsade hon med en liten bugning hela församlingen och försvann. Uppkommen på sitt rum, avskedade hon genast den alltjämt snyftande Bollan, placerade tante Sara i en lämplig stol och brast i tårar.
Då såg han, att hon arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe och i hennes ansiktes muskler. Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu sagt ett ord. Det löste. Hon skrek till. Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon är inne på ditt rum om nätterna! Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud, än ord. Men han förstod icke orden.
Ett klarnande medvetande återspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och häftades på Johanna, och utan att veta, om åsynen av de kära dragen var villa eller verklighet, sträckte ynglingen sina matta armar mot sin barndoms älskade, sin första och enda kärlek. Snyftande tryckte Johanna hans bleka ansikte till sitt bröst. Den gamla Karin stod bakom och betraktade de unga med tårade ögon.
Hon lyfte upp sitt allvarliga, förgråtna ansigte med de mörka ringarna kring ögonen. Långsamt slöt hon ögonlocken och öppnade dem så igen och såg länge och sorgset på honom. Ser jag ut som om jag ljög? Hon sade det snyftande, men med undertryckt rörelse. Af tonen i hennes röst kunde man ej veta, hur mycket hon lidit. Atte kände sitt hjerta krympa ihop.