United States or Bolivia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ofta, när i furans krona Fläktar fara, vindar hvina, Sänder jag från denna klippa Tyst min tysta suck att flyga: O min ende, kom tillbaka! Kanske, fast så svagt den ljuder Har likväl den starka vingar, Kan som svalan klyfva vinden, Genom rymder nå min älskling Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden.
"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert. Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte sig kunna undvara Anna-Lisa.
Frid med din aska, skald från mitt fosterland! Som jag du ofta vaggat på Auras våg Och ofta, ofta längtat åter Hän till din dal och dess gröna vakter. Men kosan styrs mot öster; den långa sjön Står som en ändlös spegel för ögat fram, Och hvita såsom svanor klyfva Segel vid segel dess blanka yta.
'Min tid är liden', började Fjalar kung, 'Ej så jag högg i flyktade dagar. Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son, För svag är min arm att klyfva en hjälm. Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud; Och skyddlös stod han, ägde ej annat värn Än anletets öppna, leende lugn. Dock se, den gamle sviktade nu.
Och ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm varit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans blottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan tidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert verkat till sin seger.
"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då ungmor ska till att koka god mat åt oss." "En lill'yxa!" Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet. "Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du ska få räfsa och hålla fint här på gården med den." Den unge mannen höjde buden.
Men du skall föra oss till målet. LEONTES. Djärfve, säg, Förstår du mina ord ej, eller aktar du En varning ej, med saktmod gifven, efter så Du dristar detta upprorsskrål förnya än? Vet då, att om du vågar detta språk ännu, Skall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvärd Ditt hufvud klyfva till din fräcka tungas rot. är detta nog, säg, fattar du min mening nu?
På dess skuldra sitt och, sedd af ingen, Dessa ord i hennes öra smyg: Goda flicka, om din vän du saknar, Hör hans trogna hälsning genom mig! Nästa morgon, endast vinden vaknar, Lossar han sin båt och söker dig. Lång är vägen, och han själf behöfver Vindens hjälp att klyfva fjärd och sund; Men, hur lugnt det är, som jag däröfver Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.
Då och då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar, lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa mellantider förebrående bittert, med något af smärta. Om jag kunde begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom detta att liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta den andra.