United States or Georgia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat mig i det onda hjärtats våld! Se där den hvita kransen på Mariebilden! Är jag lik den, som kransen fordom band? Ja, som den brutna rosen är den friska. Femte scenen. Sigrid. Daniel Hjort. Han! DANIEL HJORT. Hvem har spökat er så vidrigt ut? SIGRID. Om icke denna dräkt behagar er, jag aldrig häller frågat om ert tycke.
Fiendskapen mot fadern ökades tack vare Kerstin, som på sitt i hennes eget tycke beslöjade sätt lät Stellan ana orsaken, varför hon en gång jagats ur huset. Nu föraktade han honom för att han till den grad kunnat glömma hans mor. Det var upprörande, vidrigt... Hans nätter voro fulla av drömmar. Det fanns särskilt en, som åter och åter kom tillbaka.
Det beror på, hur mycken själsadel, han har kvar. Jag känner en dof saknad, en tomhet, nästan en skam. Men det är icke öfver mig själf, jag blygs det är öfver honom. Samma ofinhet hos honom som hos de andra; själslifvet bryr han sig icke om, blott han får kroppen. Att vara älskad på det sättet, är vidrigt; för mig åtminstone. Är min vänskap, min tillgifvenhet, min aktning rakt ingenting?
Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot. Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli utskämd? Jag kan inte tycka det, svarte Gusten.
Då och då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar, lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa mellantider förebrående bittert, med något af smärta. Om jag kunde begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom detta att liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta den andra.
Jag talar högt, sladdrar fram orden i skrattparoxysmer. Det är vidrigt för mig själf. Sedan han gått, hör jag alltid min egen stämma, som skräller för mina öron. Det pinar mig öfver all beskrifning. Och så skulle jag visst kunna skratta åt allt som är mig kärt förhåna, förneka det. Hvarför? Jag blir grof af öfverdrifven känslighet. Och så detta själfförakt efteråt! Jag skall bli annorlunda.
Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot. Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli utskämd? Jag kan inte tycka det, svarte Gusten.
Fjerde akten börjades ändtligen, men man hade icke öron eller ögon för någonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. Det var förskräckligt, förfärligt, oerhördt, ja vidrigt, ohyggligt, vämjeligt. Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande ... det var som om man sett en tjurfäktning eller en amputation. Någonting riktigt rafflande.
De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att han skulle gå, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen. Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. Jag är ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. Min mun har ett vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det? Nej.
Det är vidrigt att så där utminutera sin känsla åt en kvinna, som ingenting är för honom, och som han därför icke gör minsta ansträngning att hålla kvar. Med mig är det en annan sak.