United States or Colombia ? Vote for the TOP Country of the Week !
På dess skuldra sitt och, sedd af ingen, Dessa ord i hennes öra smyg: Goda flicka, om din vän du saknar, Hör hans trogna hälsning genom mig! Nästa morgon, endast vinden vaknar, Lossar han sin båt och söker dig. Lång är vägen, och han själf behöfver Vindens hjälp att klyfva fjärd och sund; Men, hur lugnt det är, som jag däröfver Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.
Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter, följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.
Går solen där så härlig opp, Och går den ner så mild? Finns där en dal, som blomdoft strör, En mo, som tallar bär? Och hon, hvars vallhorn nu jag hör, Skall hon väl finnas där? Förbi far molnet utan skygd, Till vindens tidsfördrif; Och utan vän och fosterbygd Hvad är ett mänskolif? Kanske att Gud hör folkets röst Och lindrar landets nöd; Kanske en bättre skörd i höst Oss ger ett bättre bröd.
Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller, såsom nu, på sidan.
Det är icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop: Alako, förbarma dig! Alako... Alako... Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade: Avgrundsandarne hava i natt stämt möte. Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är rädd... det är en ryslig natt... skydda mig!
Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält; du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid. Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Hans öga brann som stjärnan klart, Hans panna lyste underbart, Från skuldran spridde sig hans dräkt Som dimmorna för vindens fläkt Och hastigt står en ängel där, Så skön, som skaparns himmel är. Ett saligare ljus gick opp, Hvart hjärta slog af fröjd och hopp, Det var en oförgätlig kväll Uti det goda folkets tjäll; Och skönare var ingen fest, Ty ängeln blef hos dem som gäst.
I andanom ser jag dina ruiner! Ängar och åkrar kvävda i ogräs, begravas i grånande mossa. Nöten skria förgäves efter ans och föda, sprida till sist sina knotor över myren. Lador och logar störta murknade samman vid vindens dova suckar. Och i det taklösa slottet spirar gräs i de ruttnande tiljornas mull. Uv och hök reda bo i salonger och salar, räven sin lya i källaren.
Tätt inpå oss hade vi ett nytt polarland, rikt på löften om upptäckter, men nu, beroende som vi voro af vindens växlande nycker och omgifna af öppna vakar, voro vi oförmögna att komma det en hårsmån närmare. Ändtligen, mot slutet af Oktober, närmade vi oss på tre mils afstånd en af öarne, som bildar förposten till hufvudlandet.
Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter, följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.