United States or Ethiopia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu bära båda kämparne blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka af sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten hvina, svärden drabba och klinga. Var det en vind som for öfver fältet och kringspridde agnar, eller var det män på eldiga hästar som ilade bort allt är tomt.
Sjön låg öppen såsom nu, och fast det nu tycks hvina i vindsluckan, är dock denna blåst som en andedräkt mot stormen då. Vi väntade ingen skuta hem, och min man med sina kamrater hade farit till staden för att gå i kyrkan på julmorgonen och kanske hålla sig lustigare på kvällen där, än de här kunde det.
Fläkten susa: "Fallna flicka!" Rönnen sucka: "Svikna flicka!" Svalan sjöng: "Hvar är din stolthet?" Sparfven: "Hvar är nu din glädje?" Svanen speglas ren i sundet, Knipans hvita vingar hvina, Lärkan höres högt i höjden, Spofvens rop kring kärret rullar, Våren samlar sina skaror, Får sin fågelflock tillbaka, Väntar dem med sol och värma, Lockar dem med långa dagar.
Strid på brädden af en graf, Segling på ett vredgadt haf, Sträfvan på en stiglös stig, O mitt lif, jag nämner dig. Hvar är hamnen, lugn och klar, Hjärtats frid från forna dar? Hvar är hoppets guldkust gömd, Aldrig nådd och aldrig glömd? Vågen seglarns kosa stör, Stormar hvina ofvanför; Ack, ännu står purpurskyn Lika fjärran för hans syn.
Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt ännu knuten kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon lösgjorde den sakta, måttade efter de två gröntindrande ögonen och lät snaran hvina ut. Eldkloten beskrefvo en båge i luften, det fräste och spottade ur mörkret, och när hon drog åt, kände hon, att satan var fast.
Bonden fyllde lugnt ett glas för honom, Bjöd och talte till den gamle knekten: "Fader, säg, hur var det dig till sinnes, När i striden fiender dig omhvärft, Skotten knallade och kulor hveno?" Gamle knekten tog sitt glas och sade: "Såsom dig, när någon gång om hösten Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga Och du bärgar tegen för de dina."
Döbeln stod då bland de sina, Hörde samma kula hvina: 'Den gick nära, barn, hvem fick'en? 'Munter svarte: 'Jag var pricken. Knappast läkt på nytt den gången, Fick han åter lyckan pröfva, Fick, i en kosackhop fången, Sina breda fötter öfva; Tvangs att följa halfva milen Stäppens fåle, snabb som ilen, Tills af några djärfva kunder Han blef frälst som af ett under.
Ofta, när i furans krona Fläktar fara, vindar hvina, Sänder jag från denna klippa Tyst min tysta suck att flyga: O min ende, kom tillbaka! Kanske, fast så svagt den ljuder Har likväl den starka vingar, Kan som svalan klyfva vinden, Genom rymder nå min älskling Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden.
Där kulor hvina tätast då, Där skall man finna mig också, Där vill ock jag försöka på I mina fäders spår. Söner af ett folk, som blödt På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar, Än har Finlands kraft ej dött, Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt! Bort, bort, hvila, rast och fred!
Dagens Ord