United States or Cambodia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det går ej längre an. Jag själf ju ser, hur dina kinders blommor blekna af. Du älskar honom, hvarföre då längre?... SIGRID. Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer. Till Warschau åter reser Johan Fleming. Hvi vill du bort mig sända, att en främling vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig, min gode fader!
När då med fridens gryning i dess själ Dess bleka kinders nya gryning börjar, Hvem är den lycklige, hvars kyssar få Ur deras morgonrodnad purpurn suga? Och när ifrån den friska barmens skatter Hon slöjan kastat och det rum beträder, Där, lyst af lampan eller stjärnan blott, Försåtligt yppig högtidsbädden sväller, Hvem följer glädjerusig hennes steg Och mäter, trånande, sekundens dröjsmål? Ha!
Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att se denna lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld. Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor: Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom?
Bad hon om att vara ung och skön Till sin kind blott eller till sitt hjärta? Bed som blomman, blomma du jämväl! Lif och tjusning älskar lifvets ängel. Bed som hon, men för din blomstersjäl, Ty förgänglig är din blomsterstängel. När ynglingen sin hälsning bringar er, I själen eldad, kransad gladt om pannan, Åt edra kinders färg han priset ger, Han hyllar blomningen; vår hyllning är en annan.
Med en verkligt djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.
Tills, famn ej mera skild från famn, och mun Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar Och kände svallningen af hennes barm Och drack dess tårbestänkta kinders dagg Och domnade af vällust bort och väcktes. Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock, Ack, evigt i din hulda boja fången! Jag tigger ej af verklighetens nåd En fröjd, som multnar under ägarns händer.
Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram Och föll förlorad i sin älsklings armar, Besköljande hans kinders milda brand Med återseendets och glädjens tårar. Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu, Din själ vid glada bilder? Hvarför talar Din röst om mänskosällhet nu, förut Blott van att ensam klaga och fördöma?
Men hvad båtar mig min färing, Då den yngling, som jag älskar, Icke ser mig, icke hör mig? Ros, som blommar vid min sida, Tag du mina läppars rodnad! Purpurstänkta moln i luften, Tag du mina kinders purpur! Bleka stjärna ofvan molnet, Tag du mina ögons klarhet! Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"