United States or Cocos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu, Jesu, håg och vilja stärk, Att jag mig ej må spara, Men glad arbeta i ditt verk Och from och trägen vara! N:o 204. Luk. 16: 19-31. Bort, värld, med all din ståt och prakt, Som själars ro förtager, Bort, rikdom, ära, gunst och makt, Som mången man bedrager, Bort, vällust all och yppighet, Som gör, att lätt vi vike Från kärlek och barmhärtighet Och skiljas; från Guds rike!
Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade njutningen av sin kroppsliga tillvaro.
Manon är på väg till ett kloster, där hennes familj hoppas att hon skall få lära sig att tygla sin »medfödda böjelse för vällust». Dock, hon har ingen kallelse för de visa jungfrurnas stånd, hon har en fåvitsk jungfrus natur, och hon är genast färdig att låta föra bort sig. I den tillvaro, som nu börjar för des Grieux, är lidelsen det enda innehållet.
Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.» Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.
I dagg och vällust låg naturen stum, Och jag, jag vandrade bland hennes under, Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg, Men medvetslöst uti mitt hjärta bodde Ett stilla kval ändå, som jägarns lod I örnens sönderskjutna sida dröjer.
Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar. Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk vari hon har iskänkt. Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg mån I bereda henne.
Och lutad mot min skuldra såg hon då Med barnslig vällust mot den sköna taflan; Och hvarje oro, om den fanns nå'n gång, Och hvarje tvekan var så lätt förskingrad; Ty brudgum lofte alltid gökens stämma, Och lycka väpplingens orakelspråk; Och hon var nöjd igen; hvem denne brudgum, Hvad denna lycka var, förstod hon väl. O Minna, skogsprofetens löfte svek; Men ödets profetior voro sanna.
Tills, famn ej mera skild från famn, och mun Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar Och kände svallningen af hennes barm Och drack dess tårbestänkta kinders dagg Och domnade af vällust bort och väcktes. Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock, Ack, evigt i din hulda boja fången! Jag tigger ej af verklighetens nåd En fröjd, som multnar under ägarns händer.
O, endast tvenne flyktiga minuter, O, af det långa lifvet endast tvenne Är människan ur stoftets dvala väckt Och kan mot andevärldens vällust skåda; Och dessa gry med hennes första kärlek Och hennes sista stund! Som barnet hvilar Med slutna ögon vid sin moders barm, Så hvilar människan i evighetens.
Jag nickade vänligt åt fyren och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som sken mycket oroligare, men också mycket varmare det var smedens, hos vilken vi skulle rasta. Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en sådan färd!