United States or Cuba ? Vote for the TOP Country of the Week !
Mycket är försvunnet, som fordom varit; Lifvet lefver så, det är tingens gång. Ett är kvar. Den arm, som år försvagat, Kan jag höja till seger än, Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet Kasta kungligt leende bort och dö. Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet Hof den gamle sin hjässa hög, Lät sin kungamantel på klippan falla Och för dagen blottade barmens ärr.
Hvar minut ett hopp föröder, Och hon fryser, och hon glöder, Nu ett rof för känslans lågor, Och för nattens vindar nu. Slöjans skygd är öfvergifvet, Ingen gördel fängslar lifvet, Fria svalla barmens vågor; Yngling, hvar är du? Men han kommer. Jubla, tärna! Lifligt, som en klarnad stjärna. Bröt han fram ur parkens galler, Och mot dig hans kosa sträcks.
Men nu bor du slutet i barmens fängsel, Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning, Blott för honom blottadt, som oupphörligt Rubbar din hvila. Ja, ljufva oro, längta, o längta än! Af ingen glädje, vore den än så rik, Af ingen bräddad njutning lugnad, Sucka mot sällare fröjder ständigt!
När då med fridens gryning i dess själ Dess bleka kinders nya gryning börjar, Hvem är den lycklige, hvars kyssar få Ur deras morgonrodnad purpurn suga? Och när ifrån den friska barmens skatter Hon slöjan kastat och det rum beträder, Där, lyst af lampan eller stjärnan blott, Försåtligt yppig högtidsbädden sväller, Hvem följer glädjerusig hennes steg Och mäter, trånande, sekundens dröjsmål? Ha!
Henne att svara beredde sig nu den förståndige Aron; Först dock tog han ur barmens förvar lerpipan med skinnskaft, Mödosamt tändande an, hvad i bottenaskan af stjälkar Sprakade än och lönte med rök den arbetande munnen, Innan han satte sig ned och började tala och sade: "Mången kunde också, om från Soini, det ödebelägna, Hit han komme, en frände till mig eller gammal bekant blott, När han mig såg, som jag visar mig nu i pärtornas skimmer, Kunde han säga: 'Se där, förståndiga Anna, är Aron!
Han tänkte på sitt käraste nattvardsbarn, på det underbart själfulla uttrycket i hennes ansikte, på de mörka ögonens strålande religiösa hänförelse och han slöt sina ögon energiskt nej, visserligen icke på hennes spensliga lilla gestalt och än mindre på barmens rundning! Han var en gammal och en gift man och därtill en Herrans tjänare! En natt hade Elsa en underlig dröm.
Han satt just och berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han dessutom förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes sköra, likt en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma dyningar och tygets fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien var slut, blev han sittande tyst.