United States or Mozambique ? Vote for the TOP Country of the Week !
På denna ö, där gästvänskap, där mänsklighet, Bland dina bud de första, djärft förtrampas, här Är själfva marken oskär, luften pestbemängd Och hvarje offer, bragt åt dig, en hädelse. LEIOKRITOS. Du går? LEONTES. Jag går. LEIOKRITOS. Hvart? LEONTES. Dit, där ädelmod och nöd Min hjälp behöfva. LEIOKRITOS. Rhaistes, lämna ynglingen Ur sikte ej, din blick är skarp att spana ut Om någon våda hotar.
Allt var försvunnet, utom människan själv och filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej! Olycklig, trånande, förtvivlad!
Man tycker sig å ena sidan genomse och mäta dessa bilders alla små önskningar, hela deras lif, och följakteligen stå högt öfver dem; men de äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den andra måste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mänsklighet, än det de visa, kan finnas.
EUBULOS. O att en gren du vore af en annan stam, En ättling af de gudaburne konungar, Som öfver mig och mina fäder härskat förr, Att rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig stå Så stolt, så stark, så högrest för mitt öga här Och ser, hur i din unga själ hvar härskardygd, Rättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor.
Men därjämte bo i detta kämpabröst äfven känslor af en ädel mänsklighet, som röjer sig redan i hans beslut att, om ock blott till egen tillfredsställelse och ära, från ett stamhåll för vikingar omskapa Gauthiod till ett fridlyst rike, blomstrande under lagarnas fredliga hägn. När nu Dargar, siaren, tolkaren af gudarnes bud, förkunnar den blygd, som förestår Fjalar och hans ätt, då
EUBULOS. Så säg mig, efter mänsklighet du röjer nu I ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott Den fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram, Då i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd? LEIOKRITOS. Jag svarar: ögonblicket kan förändra allt! Hvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer. EUBULOS. Hvad? LEIOKRITOS. Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få.
Allt detta var naturligtvis till en början mer eller mindre förståndsmässigt fattadt: hans inbillning var kall, därför att den »saknade sin rätta näring, den som kärleken ger». Och för att fullborda sin utveckling till en sann medlem af människornas samfund fick Peter Davies inveckla sig i en kärlekshistoria, genom hvilken segern öfver själfviskheten och hans utveckling till sann och vidhjärtad mänsklighet angenämt symboliserades.
När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.
Läran om naturens förfall var henne en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud, den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna kyrkan framvisade så talrika prov skärande motsatser till de lugna, harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt mönster.
I stället för den jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och idealet var icke mer blott mänsklighet, utan gudamänsklighet. Men tillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mänsklighetens anlete förändradt. Man såg däri icke mer njutning, utan längtan, icke mer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp.