United States or Papua New Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Skall jag dö, nåväl: Förmena mig ej glädjen att få dö, sen jag I mån af mänsklig svaghet uppfyllt gudars bud. Gif mig din rustning, konung! TEKMESSA. Ser du, ädelmod, O son, finns äfven. FOLKET. Drottning, böj hans håg, att han Beviljar denne ynglings bön, så sant han vill Vårt bistånd röna. Hvad Leontes kraft förmår, Det känna vi; din sons är än oss obekant.
Hör, yngling, hör: en ödslig ö, Foboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot, Ej rök steg opp, men värnande en sparsam skörd Af vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal, En skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren. Där blef vårt hemvist. LEONTES. Höge gudar, fanns hos män, Af hvilkas ära världen återljuder nu, Så mycken grymhet, sådan brist på ädelmod?
Du har med ett ädelmod utan like behandlat dessa ovärdiga människor, som öppet våga håna och trotsa dig; du har erbjudit dig att skona missgärningsmannen, som bar hand på sin husbonde och därmed gjorde sig skyldig till fängelse och spöstraff. Nej, min vän, måttet är rågat... om du är stenhård mot dödliga förolämpningar, är jag det icke; jag kan icke uthärda att höra sådant längre.
Förr hade Bella haft så svårt att motsätta sig lilla systers nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bära henne i säng när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedröfvad vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en förbön för henne.
Och då Morannal vid enviget mellan de unga kämparne befaller sina söner möta främlingen blott en och en, är det icke kungens ädelmod ensamt, som kan väcka intresse, utan fastmer den omständighet, att Oihonna blifvit förd till ett land, där en sådan adel i seder och lynnen var ärfd och hemfödd.
Men säg ett ord blott, mana, och vi följa dig, Befall oss, för oss, hvart dig lyster, blif vår kung! Du är oss kär, vi hylla dig, vi känna nu, Hvad du i hjärtat gömmer. Dina handlingar Oss varit lika många prof af ädelmod.
År 1839 tilldelade Svenska akademin åt Runeberg sin stora guldmedalj utan föregående täflan. Det skedde på v. Beskows förslag; att Runeberg djupt fattat detta drag af ädelmod visar hans mångåriga vänskap och korrespondens med den, som sålunda "samlat glödande kol på hans hjässa".
Dock, fast jag önskar åt en annan hand än din Mitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högt Ditt ädelmod och gläds att tacka dig därför. Ack, ej sen länge unnades den fröjd åt mig Att här för någon dödlig känna tacksamhet. LEONTES. Eubulos, ren tillförne var ditt sinnelag Mig välbekant.
På denna ö, där gästvänskap, där mänsklighet, Bland dina bud de första, djärft förtrampas, här Är själfva marken oskär, luften pestbemängd Och hvarje offer, bragt åt dig, en hädelse. LEIOKRITOS. Du går? LEONTES. Jag går. LEIOKRITOS. Hvart? LEONTES. Dit, där ädelmod och nöd Min hjälp behöfva. LEIOKRITOS. Rhaistes, lämna ynglingen Ur sikte ej, din blick är skarp att spana ut Om någon våda hotar.
Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de förhållanden, i
Dagens Ord
Andra Tittar