United States or Vietnam ? Vote for the TOP Country of the Week !


Sålunda arbetade äfven Farbwerke vorm. Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M. dess lösning och kom, vidt kändt, ungefär samtidigt med firman i Ludwigshafen, fastän andra vägar, till ett praktiskt resultat. Fabriken i Höchst tillverkar nu indigo genom smältning af formylmetylantranilsyradt kalium med kaliumhydrat och natriumamid.

Detta bevisar visserligen i själfva verket ingenting, ty fabriken i fråga tillverkar äfven andra produkter, men saken torde förtjäna omnämnas. Frågan, tränger sig särskildt fram vid tanke luftkväfvets bindande, och förslag till kontaktmetoder för detta ändamål saknas icke. Ch. 1906: 1104; B. d. d. Ch. G. 1908: Bd. 41: 28; Ch. Ztg. 1908: 189.

Han vet berätta, huru ständigt en mängd folk, mest såsom agenter, erbjuda sin hjälp vid försäljningen. vi emellertid komma ihåg, att först gäller det att producera något och sedan att afsätta produkten. Först behöfvas produktiva industrimän och sedan köpmän. Den som tillverkar goda produkter och af kända typer behöfver för öfrigt inga mellanhänder.

Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen tillverkar själf långt möjligt sina hjälpmaterialier; utom de redan nämnda äfven saltsyra, sulfat, soda, kromat m.fl. och har genom sitt gynnsamma läge vid Rhen fördelen af råmaterialiernas och stenkolens tillförsel den billiga vattenvägen. De andra stora tjärfärgfabrikerna läto heller icke indigoproblemet ligga.

Omkring 1830 byggdes de första Leblanc-sodafabrikerna i Tyskland. Detta lands kemiska industri är sålunda icke mer än 75 år gammal, och redan uppgår värdet af de produkter, den årligen tillverkar, till bortåt 1500 millioner mark. Råmaterialet till sodan, koksaltet, finnes i Tyskland i riklig mängd; dels brytes det i saltgrufvorna och dels utvinnes det genom afdunstning af saltkällornas vatten.

Dessutom ha England och andra utländska nationer blifvit vår afstjälpningsplats för hvad vi ha för mycket, hvilket betyder mer, än den oinvigde skulle kunna misstänka. Carnegie-stålbolaget tillverkar öfver 200,000 tons stål i månaden, och direktör Schwab sade häromdagen till mig, att han trodde att inom kort skulle en tredjedel däraf till utlandet. Tysklands ställning är också onaturlig.

Om han gräfver kol och säljer dem, ägnar han sin uppmärksamhet åt »svarta diamanter»; om han äger och säljer skepp, ägnar han sig åt skeppsfart, och han upphör att försäkra sina egna skepp, snart som han har kapital att undvara och kan tåla förlusten af ett utan risk af ruin; om han tillverkar stål, håller han fast vid stål och håller sig långt afstånd från koppar; om han bearbetar järnmalm, håller han fast därvid och bryr sig icke om annat slags grufdrift, allraminst silfver och guld.

Stål kan icke tillverkas och säljas lågt som hittills skett, utan att vålla skada åt alla dessa affärsföretag. Sammanslutning är klok och nödvändig. Den är ett steg i den rätta riktningen. Stålfabrikanten måste nöja sig med en obetydlig vinst pr ton. Om en fabrik tillverkar 2,500,000 tons årligen, behöfver den icke förtjäna mycket pr ton för att hålla björnen från lifvet.