United States or Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fast de gingo i ett sorgehus, firades på Valdemars befallning höstens och julens lekar som vanligt. Det hände, att han gick in i frustugan och frågade efter Jutta, som förr, men alltid var hon försvunnen. Ropade han efter henne i svalgången, blev han utan svar.
Du, Birger, vi fråga inte efter, vi två, vad de lalla om oss i frustugan. Han flyttade varsamt hennes händer upp på sin hjässa. Och när jag har dem inom spjutgården, säger jag vid första hornstöten: ni götar, nu tog jag Filip Knutssons huvud. Och vid andra hornstöten säger jag: ni svear, nu upphörde helge Eriks ättling att leva.
De båda kvinnorna kysstes med kalla läppar, men vana att se galgar och stupstockar på var backe, spillde de inga överloppsord på det förflutna. Måtte han finna mig fager! Det var Sofias enda tanke, då hon red Valdemar till mötes. Och han fann henne också ganska frid och var glad åt att få sitta hemma i frustugan och icke längre behöva ängslas för andra kvinnors skull.
Var det då icke nog, att dessa lagar äntligen blivit till? Skulle de nu hakas fast vid hans kungliga kläder och slamra efter honom, var han visade sig? Han kände sig först fri och nöjd, när han åter var på väg hem till frustugan, ty där trivdes han.
Drottningen brände upp det med vemodiga tankar på en bleknad ungdomsdröm, men också med sorg över att det hade råkat i Valdemars händer. Hon var fäst vid honom med en osjälvisk, fast tung och stillastående hängivenhet. Hon var glad, när han var glad. Han visade henne samma vänlighet som förr, men han satt aldrig i frustugan utan kom och gick beständigt med sin båge.
Skriv siffror, hertig, och tala inte om människor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i läpparna... Nu känner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagården. Styr om, att det snart blir gravöl. Den kvava lukten här i rummet! Hur väl jag minns den från kyrkorna och böndernas lövade likbodar. Lik och svepningar, var man kommer. Öppna bättre på dörren!
På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället med en stol på ryggen. Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern. Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen. Vad skall jag med honom? Du skall vila dig. Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom. Ån tänkte. Björn kom in.
Nu hör jag det! sade hon och reste sig, och den hänryckta klangen i stämman var åter en ung nunnas. Valdemar lade armen om hennes axlar. Vad är det, du hör? frågade han. Det tunga lugnet i frustugan tog ifrån mig min drottning, skogen behöll Yrsa-lill och människofunder locka bort den enda, som jag verkligen har älskat. Nej, inte människofunder, Valdemar.
Valdemar satt helst i frustugan och lekte schacktavel med Sofia. Långsamt och eftertänksamt flyttade hon dockorna, och för var gång rundade sig tre gropar vid de feta vita knogarna. Hennes makliga huslighet omgav honom med stilla värme och de hade det trivsamt som spinnande gårdskattor på härdkanten.
Valdemar, man kan inte älska en kvinna, som man är köttsligt förenad med, utan för henne hyser man vänskap. Bolstrarna i frustugan äro varken bäddade av änglarna eller ruskade av djävlarna. Valdemar, kärleken behöver inga bolstrar, den behöver en mur, som når ända upp i himlarna och som ingen förmår att levande komma över.