United States or Mexico ? Vote for the TOP Country of the Week !
O min Gud, o min Gud, styrk mig, att jag må tåligt och undergifvet säga: icke min vilja utan din". Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska jernet, och mildt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker sitt hufvud, nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd. Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de vissnades, läger. Rasa ej så.
Drottningen brände upp det med vemodiga tankar på en bleknad ungdomsdröm, men också med sorg över att det hade råkat i Valdemars händer. Hon var fäst vid honom med en osjälvisk, fast tung och stillastående hängivenhet. Hon var glad, när han var glad. Han visade henne samma vänlighet som förr, men han satt aldrig i frustugan utan kom och gick beständigt med sin båge.
Skepp hade jag nio; med män Till hundrade från hvarje i land jag gick. Mötte med dubbel makt mig Morven, Glimmande stolt mot gryende dagens rand. Två stodo på stranden vi kvar, Jag en och Sjolf den andra, när kvällens sky Bleknad i väster sam och månen Sänkte på svärdets skördar sin blick af frid. Så föll sig vårt ynglingadåd.
Se, hans anlet Byter färg; han döljer sig, han tvekar, I den ädla kvinnans anblick fången. Denna bild, hur lik, och dock hur olik Den, som, en gång skådad, outplånlig I hans halft förbrunna öga stannat! Sin slafvinna sökte han, den forna Vårligt ljufva, rosenlika tärnan, Och en mor, en bleknad mor han finner, Tidigt ren i lifvets allvar mognad, Med försakelsens och sorgens adel Kring sin panna.
Dagen sjunkit nedom Karmels toppar Och sitt lugn kring nejden qvällen spred; Blott i dalen, ljumt och tyst, än droppar Sista skurn af serlaregnet ned. Hur lifvas allt! Hvar bäck en bölja bär, Hvar törstig dal är åter vattnad vorden, Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär Och i sin fägring strålar åter jorden;
Här jag lefvat nu med likars bistånd, Som en rotlös gran mot andra fallen, Tung för mig, en börda för min nästa; Lifvets gåfva vill dock än jag skatta, Om från striden, nära kyrkan hållen, Än med seger hem den ädle kommer." När den gamle hört det sista ordet, Gick han ut, som om från glöd han ilat; Aftonrodnan var dock bleknad redan, Innan kyrkobyn han hinna kunde.