United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
När han icke hade hennes nystan och syaskar omkring sig på bänkar och bord, grep honom en känsla av ensamhet. Ibland gick han till vindögat och såg en liten vallkulla, som hette Yrsa-lill, springa förbi med bara fötter. De voro röda på hälarna och vita ovanpå. När bouppteckningen skulle hållas, samlades alla i likrummet, och det stod mycket folk utanför den öppna dörren.
Människofunderna har du lärt mig att trampa på... Men nu hör jag det! Ja, det var det, som jag under alla dessa dagar väntat på och längtat efter och fruktat. Ibland blev min längtan så stark, att jag knappt visste, hur jag skulle få timmarna att gå. Hon pekade mot vindögat, där skinnluckan upplystes utifrån av ett svagt gulaktigt sken.
Med skinnfällen uppdragen ända under ögonen låg han och såg, hur månskenet, som flöt ned genom vindögat, darrade av frostglitter. Eller också fördrev han tiden med att försöka igenkänna trälarna på deras olika snarkningar. Beständigt låg hon dock kvar lika stilla på sin plats med ryggen vänd mot honom utan att längre tyckas tänka på någon flykt eller hjälp.
Vart skulle jag gå? Mina forna undersåtar skulle kasta sten efter mig och riva kläderna av mig. Nej. Jag har det bättre här. Murarna äro tjocka, och det är vitt skinn för vindögat. Bara jag får behålla Luitgard. Och låt mig ibland som förr få sitta ute i borgarestugan. Den är åt solsidan. Jag skall säga till därom.
Sedan höggo de fast några yxor i väggen på stugan, så att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. På dem klättrade de tyst och försiktigt upp till taket. När de hade krupit ända fram till vindögat, kunde de se ned i stugan och övertyga sig om, att inga voro vakna.
Vi bruka stå här och se på. Från fängelset innanför hördes en kvinnoröst och bullret av en bänk, som föll i golvet. Magnus böjde sig och såg in genom hålet. Det var en stor välvd tornkammare utan sol med vindögat mot norr. Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och brödat och rett med några skålar och ett dryckeshorn.
Han drog om sig den dammiga manteln för att icke brynjan skulle klinga mot pallen. Klockringning förkunnade, att hostian åter bars in i byn. En doft av hö och blommor slog in genom vindögat, och havet rullade med jämna slag mot sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, när vattnet sjönk tillbaka, lät som långa djupa andedrag från en sovande, och Jutta slöt ögonen.
Han skyndade att kläda sig. Svennerna drogo skinnrutan från vindögat, och en iskall och solig morgonluft dansade in över den nyss tända brasan. Han hackade tänder, där han stod på björnfällen, och svennerna satte på honom den gyllene pannringen. Den var fodrad med en kulle av samma blå silke som hans mantel.
På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället med en stol på ryggen. Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern. Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen. Vad skall jag med honom? Du skall vila dig. Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom. Ån tänkte. Björn kom in.
På det sättet gick hela den långa vintern, då golvet närmast omkring härden ofta om morgnarna var alldeles vitt av snö, som hade fallit genom vindögat. Någon enstaka gång hände det, att han tog henne med ut i släden, men då hade han alltid ett svärd hos sig under vargfällen. Och så snart skogen blev tätare omkring dem, vände han genast och körde hem.