United States or Dominican Republic ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon visade dem för Jutta, som satt på kubben. Av vem har du fått all den härligheten, vallkulla? frågade Jutta föraktfullt och låtsades först icke märka Valdemar. Yrsa-lill förundrades. Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och pekade långsamt och sökande på Valdemar. Jag ville själv se det för att kunna tro, viskade Jutta bittert och vände sig från henne.
Finns det då ingen barmhärtighet bland människor, om det också ingen finns i himmelen! Men så berätta då? Vad har du sett, som kunnat så förskräcka dig? Jutta vacklade ut genom dörren med den andras arm om sitt liv. Alla ville de taga i henne och hjälpa henne, och de kände, att hon var isande kall. Jag måste genast tala med hertigen, stammade hon.
Kan du inte göra honom mildare, Valdemar? Nej, nej, låt honom vara som han är. Varför tvinga och mästra? Låt alla människor vara fria och som de vilja. Så tycker jag bäst om dem. Du vill alla så väl, Valdemar. Dig själv också. Jag vill mig själv mycket väl, svarade han och räckte Jutta skrattande handen. Jag har så svårt, Jutta, att se din kloka och lugna syster plåga sig med onödiga tankar.
Treenighetsljuset, som ännu stod kvar mitt på bordet sedan julen, blev tänt och elden brann på härden. Valdemar kände sig så väl till mods, att han började leka och gyckla också med trälen. Han beskrev vitt och brett, hur han hade fört bort Jutta från ett kloster och ännu hade förföljarna i sina hälar.
De två största lågo länge kvar och simmade omkring lika skinande som de ögon, den kyska Lucia berövade sig själv och bar till sin älskade för att de ej längre skulle plåga honom med längtan. Men när Jutta försökte att se in i dem, spottade de ett kallt stänk på hennes haka som onda andar och försvunno.
Uppe på lavarna gömde sig de förvissnade somrarna i sina skyar, och suset från pannmuren överröstades av gummornas rop och förbannelser. Valdemar såg ingenting annat än Jutta. Han gick rakt fram till henne och grep henne så besinningslöst om handloven, att hon snyftade till. Utan förklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen och ända upp i högsätet.
Äntligen kom så lucianatten, årets längsta, då världen stannade i sin gång och korna talade till varandra med gumröster och de döda vände sig på kisthalmen. De lyste och flämtade vid källor och bäckar, där vallhjonen dränkte kattor och hällde blod i vattnet. Vid midnatt stod Jutta vit och utklädd.
Var det bredaxlade kämpar eller rödkindade svenner? Eller var det kanske tandlösa och skalliga gubbar, som belåtet grinade mot sina blivande stackars kärestor? Vem kunde råda över kommande öden, vem visste något! Jutta gick in först. Hon lyfte slöjan åt båda sidorna och lutade sig framåt över den spåkraftiga vätskan.
Jutta visste, att barnet var gömt hos Fulco och att drottningen säkert måste infinna sig till en så stor högtid för allt folk. Obemärkt och utan att giva sig till känna för någon och nunnorna hade hon ålagt tystnad tog hon in i pilgrimshärbärget. Snart satt hon med de andra framför eldarna på gården.
Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus, och nog märker jag, att hon ännu är vred på mig. Jutta betänkte sig. Så blev hon lugnare och drog på sig vantarna. Mycket har jag inte förstått av det, som du sagt, svarade hon ännu en smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare får tala så som du nyss. Men vred på dig?