United States or Gambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och tiggardräkt. "Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?" "Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag med hvarandra."
De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt. Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de varit farligheter så nära som där. De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de "förföljda nödårsvandrarna."
Han kom från ett fientligt land En oväns svärd han bar; Dock fatta, broder, rörd hans hand Och minns ej, hvad han var; O, blott på lifvet hämnden ser, Vid grafven hatar ingen mer. Från Kristina var en man, Otto Fieandt hette han, Föddes äldst bland bröder alla, Däraf lärde han befalla; Var i kriget, det är sant, Endast öfverstelöjtnant, Hade med armén fått vandra, Om han kunnat lyda andra.
Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med supande och slagsmål, kände Kristina väl till. Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här lill'karlen för arf och ägo, för jag lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj om nosen." Jag har gått i samma tankar." Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm kyss.
Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa med "bruden." "Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma in med. De stannade midt i dansen. Husbonden, den unge sågställaren kom in.
Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på Ante. Nu finns dom int till mer." "Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och si efter de som int finns till." Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig sorgmodig, var bredvid honom.
Det är det bekanta »Giljareqval uppå den högvälborne herres, herr Konrad Gyllenstjernas och högvälborna frökens Kristina Ulfsparres högst lyckosälla brudlöftesdag, continueradt af Lucidor den olycklige den 18. november anno 1669». Vi ega det lyckligtvis qvar i sin helhet, och handlingarna i den rättegång, som det uppväckte, återfunnos för fyra år sedan bland dammet på Stockholms rådhusvind , så att vi kunna bilda oss ett detaljeradt omdöme i målet.
Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem rätt. "Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå, nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig hon är", log Kristina.
"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor hon. Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små kryddgårdslanden. Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd.