United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !


Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan den tid, han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse. Varje dag, han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen: Kommer han!

Detta rykte är isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han bär en mask, som han skall avkasta, snart han finner, att rätta tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta rättrogen, huru skulle hans böner ägt kraft att uppväcka Simon pelarmannen från de döda?

Hans mening förstod soldaten och förde till ögat Handen och strök en gång från den skäggiga läppen en darrning, Sen vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter, Teg han en stund och tog omsider ordet och sade: "Ärade herre, oss behöfver ej människolifvet Lära, hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp .

Jag satt kvar min plats och betraktade hans manöver. Han såg mycket rar och öfvertalande ut, men jag var orubblig. kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt. Vi talade hit och dit. Han sade bland annat: Det ligger en otrolig lumpenhet bottnen af hvar människas natur. Bevisar man någon en välgärning, får man alltid hat till tack.

Kan man tala om slump eller sammanträffande omständigheter i denna händelse, som bär prägeln av en orubblig logik? Ännu en gång, jag hemsöktes aldrig av visioner, men väl kunde verkliga föremål ikläda sig mänskliga former av ofta storartad effekt. Sålunda fann jag en gång mitt örngott, som blivit hopknycklat av middagsluren, modellerat till likhet med marmorhuvuden i Michel-Angelos stil.

Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs Mot fästet opp, jorden sänks, kring hafvet far, Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång, Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs Vid markens späda blomma, som med kvällen dör; En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg, Orubblig, helig, stor i litet som i stort.

I samma stund, bland stormande kämpar främst, kungaskeppet svängde han svärdet, Och hård blef striden, like mot like stred, Dock glesnade Fjalars sviktande tropp. Omsider stod kring kungen en sköldborg blott Af trogna vapenbröder från fordom, Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred Orubblig för glansen blott af sitt fall.

Det måtte allt vara illa bestäldt med tron i dessa ögonblick, när förintelsen af personligheten försiggår med orubblig konseqvens inför ens ögon. Fadern, som eljes hade isländarens yttre känslolöshet, var nu mjuk. Han tog de två sönernas händer och sade: Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner.

År efter år satt fru Finne sin gård orubblig som om hon haft rot i jorden. Hon reste aldrig och umgicks godt som med ingen. Där stod en tung atmosfär omkring henne, och hon blef tidigt gammal. Hon lefde för sina plikter, uppfostrade sin son och styrde sin gård med samma hårda hand, fruktad af sitt folk, men också vördad, ty hon var rättvis i all sin hårdhet.

HYLLOS. Honom sökte man, Kring honom trängdes skarorna, stormhotande, Som åskmoln kringom fjället. TEKMESSA. Och den ädle, han? HYLLOS. Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af, Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna. TEKMESSA. Min son? HYLLOS. Just han. TEKMESSA. Han räddade sin räddare I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!