Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 september 2025
Genast, genast, bror Spöqvist! utbrast Brackander häftigt, i det han reste sig ur gungstolen och började marschera tvärs över golvet. Ser du, jag anser det vara bättre att förekomma än att förekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett åtlöje, ett spektakel, en skampåle för alla människor här i trakten? "Brackander har fått korgen!
För övrigt ha vi husaga, fotblackar och sådana män som dig, Spöqvist, för att kväsa dylika kanaljer, om de ej ge med sig i godo. Det är aftonen av samma dag, på vilken patron Brackander i ovannämnda ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga. Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru, mor Kerstin. De hava länge samtalat med varandra.
Länsman Spöqvist är en medelålders man med ett ansikte, som liknar ett sådant där av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla möjliga variationer.
Härmed livade han sitt mod, och med modet började åter vreden jäsa över. Karl, röt han, du har vågat kalla min vän och gäst, konungens befallningshavande herr Spöqvist, för usling! Och det vågar jag kalla dig också, du lille otäcke dvärg, svarade Sven. Reta mig icke för mycket, hör du det!... Och en sådan karl skulle Johanna ha! Tvi!
Den enkla tråden i vår berättelse återför oss till Trevnadslösas kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga händelse! Vem återser ej med nöje denna intressanta personlighet!? Patronen har nu, likasom vid vårt förra besök, sin själafrände, kronolänsman Spöqvist, och toddyglasen till sällskap.
Hör på, Brackander, avbröt honom Spöqvist och lade sin hand förtroligt på patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan på allvar ville ge dig en korg? Jag måste väl tro mina öron. Hon tackade för äran, gubevars, men förklarade, att hon ej kunde mottaga den... den näbbgäddan!
Därefter kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en röd sidennäsduk och sade något lugnare: Ja, jag måste det. Mitt anseende och min hämndkänsla kräva, att jag ej avstår från mitt beslut. Och därtill kommer, bror Spöqvist, att... Jag vågar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta åt mig... finna mig löjlig... Finna dig löjlig! Omöjligt, Brackander!
Men då han i sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd framför sig, varseblev han en hop folk, som just kom ut från hyttan, och bland vilka han igenkände patronen, länsman Spöqvist i full uniform med sabel vid sidan, länsmansskrivaren, betjänten Svalgren och några fjärdingsmän. Utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter Sven.
Tack för denna gången! Mig återser ni aldrig mer... Ur vägen, gott folk! Den som törs lägga hand på mig, får skylla sig själv. Och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen. När Brackander och Spöqvist hunnit sansa sig, ropade båda med en mun: Grip, grip, tag fast honom! Låt honom icke komma undan! Efter honom, era kanaljer! Ja, ja, nådig patron!
Spöqvist satte sig åter i soffan, sedan han låtsat söka efter sin näsduk under bordet, Svalgren intog sin gamla plats vid dörren, och patronen började, lik en arg hund, rycka i chambrièren, som kvarstannat i Svens hand. Patron, sade Sven, tänk icke på att slå mig, utan låt mig gå i fred härifrån.
Dagens Ord
Andra Tittar