United States or Mauritius ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var en för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets uniform. »Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet han för ögonblicket kunde uppbringa. »Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i segeluniformen.
»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här.
Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i plikten, och då fick Olson sin sista order. »Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.» »Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och försvann ur historien.
Men när man gjort an kajen vid Skärgårdsholms stad, och herrarna gått upp på hotellet, steg Silverbuckla i land. Vid ett hörn stod platsens poliskonstapel inbegripen i samtal med en kvinnlig bekant, och Silverbucklas blick var grym och hård när han nalkades denne lagens representant. »Mitt namn är baron Silverbuckla!» sade han.
Var han verkligen en Olson? Hade han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville, han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.
»Tyst!» röt Askengren och kom närmare. »Inte ett ord mer om de där dumheterna, för då smäller det, förstår Olson.» »Doppa honom, så blir han nog förståndigare», uppmanade grosshandlare Boman förhoppningsfullt, men efter en blick på Askengrens beslutsamma ansikte försvann Silverbuckla utan vidare protester ned i salongen. Där satte han sig en stund och funderade över situationen.
När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista.
Han har varit redlöst berusad kväll efter kväll ett par veckor, och nu har han huvudet fullt av sådana där underliga idéer.» »Tro inte på honom», inföll Silverbuckla. »Jag är baron » »Jaså, är han baron nu», avbröt Askengren brutalt. »I förmiddags påstod han att han var kejsar Wilhelm. Det går visst nedåt på rangskalan.
»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och anhåller att genast bli satt i land.» Mannen i segelmössan skrattade. »Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola huvudet med, så blir nog Olson bättre.
Och städa sedan i kojerna.» Silverbuckla klev upp på däck, ställde sig mitt framför den talande och såg honom kallt i ögonen. »Mitt namn är baron Silverbuckla och jag begär att genast bli satt i land.» En kör av skratt steg upp ur sittrummet, och en av herrarna där reste sig. »Det är bäst att slå en sladd om hans högvälborenhet och skölja honom ett slag.