Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 oktober 2025
Vår själ, hur än hon traktar oförtruten, sig själf, sig själf i evig glöd blott tär. Vår tanke, som oss högt i rymden bär, förgår, som rök förgår med vinden fluten, och viljan är en våg, som faller bruten i formlöshet tillbaka från hvart skär. I vänner, själen är en härlig sång dess höga maning bjuder oss att vinna hvad vi af evigt godt ha drömt en gång. Men stel står öknen rundt kring oss.
Hit mä linan, pojkar! Kvickt! Kvickt! Det sista Stellan såg var Kalle, som krypande närmade sig honom: Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Här! Här! De sutto hos gamla Kerstin, inbäddade i filtar framför den glödheta kaminen. Vid sidan om på bordet stod en tillbringare med ångande mjölk. Över kaminen hängde kläderna. Det rök ur dem.
Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden med svärdsegg. Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken stiga upp från staden. Israels män vände alltså ryggen i striden.
Rummet var fullt med rök, och elden hade börjat i sänghalmen utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet ingen. Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt kvar, och det dröjde länge innan någon ville flytta in i gården, ty det påstods, att där alltjämt spökade och att hemska läten, suckar och stönanden hördes därinne vid midnattstimman. När man ska ritas af.
Men har ni mer än nog för er person, Så bjud åt någon annan af ert goda; För min del var jag ständigt af den tron, Att ingen man får vara nådehjon. O min beräkning! Ack, den hårda pannan! v. Blir han ej målare, blir ingen annan. Min goda onkel, gör ännu försök! v. Må ske en gång, men det går upp i rök. Nej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök? v.
Ännu vid hans fötter på golfvet Steg en strimma af rök ur den knappt halfslocknade pipan. Skön i sin slummer han låg, ohunnen af sorgen och oron, Skön som den åldrige är, då de glesnade lockarna hvitnat, Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit, Medan en lång, lång lefnad af ljus och förtröstan och kärlek Röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet.
Om någon skulle taga anstöt af vårt sabbatsbrott, hänvisa vi till den gamla »långförklaringen», hvari der talas om nödfallsarbete, och så jemföra detta »stycke» med sätrarnes fårskinnsfällar och rök.
Sönderslitna dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan, som gingo för plogen.
Dalarö har vaknat. Då börjar det slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» »Vilket?» »Vädret!» Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet! Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt, ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.
Allt, ända till bjälkarna, var där täckt med skilderier i guld och färger, fast mörkt av rök. Som han blev synlig i dörren, hälsades han av rop och ett hundratal lyfta händer. Här väntades han av sitt råd och de förnämsta, som voro delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av män. De slöto sig omkring honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta över sina ämbeten.
Dagens Ord
Andra Tittar