Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 oktober 2025
Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade händerna. Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar med hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände sig till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo, ingen mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden.
Olympiodoros, jag hoppas, att du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina bragder? Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill, dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig historieskrivare som atenaren Olympiodoros.
Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta rummet? ... Olympiodoros? Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig ...
Ehuru du förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos, genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten.
»Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!» deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som hotande kretsade i grannskapet av hans mun: »Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats ömma trånad ber dig fullkomna: hulda, strid vid vår sida!» Sapfo. Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt.
Det är dock en sorglig tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet och vilken förmögenhet sedan! skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft och aska! De båda vännerna lämnade bordet.
Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter. Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min kappadokiske Akilleus. Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän!
Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust, sade Olympiodoros. Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros!
Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer. Konversationen var icke blott yster utan gudlös.
Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis. Gott! Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer att tillgå enkelt och lantligt. Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur samma källa som dina herdar.
Dagens Ord
Andra Tittar