Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 oktober 2025
Men nog hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka. "Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon skänkt bort en hel blomsterträdgård.
Hon slet och ryckte för att få loss pinoredskapen, som klämde om kattens fötter. "Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si hur hårdt dom bundi me hvassa snören." Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig fyra svinklöfvar, som galoscher.
"Gosse ! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?" Ante grep Månke häftigt om skuldran. "Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon: "Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven och de står bara mörker om dej själf." "Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö.
"Kurr r r ." Maglena och Ante satte sig opp på en gång , så öfver all beskrifning häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".
"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman under hennes flinka fingrar. "Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat. "Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de, när dom är riktig.
Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna händerna. "De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna klapprande af rädsla. "Då ät han opp oss!
En liten rar unge var hon, Maglena, med det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt, med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.
Han trampa för att få död på nån af dom, och hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från mej." "Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än, me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de är då min tro. Men nu sprang du väl?" "Nä-ä. Jag var int god till de.
"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". Maglena fortfor med sin beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan. "Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna." "Dom va ju ute på myran nyss.
"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa." "Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner sig i myran, bara för att du skäms. Blås på rappe hör du." Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om hufvudet med bägge händer.
Dagens Ord
Andra Tittar