Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 september 2025
Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget. Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen. Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade.
Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt, som hans vän nu hycklade.
Han fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon. Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig, Karmides, du är ju även filosof? Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en av de allra främste till och med.
Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand, vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens skuggor.
Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret vandrande ynglingen. Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst. Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen.
Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides. Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den fyllda bägaren i hand. Karmides tömde den. Alexander frågade tvekande: Får jag icke följa dig på din resa? Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke. Vart ämnar du? Ingen nyfikenhet! Gå din väg!
Det beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke; men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse, varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse.
Annæus Domitius höll emellertid god min, förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en supé av samma asketiska slag.
Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag, att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de aldrig ätit påskalammet. Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel. Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för en dotter av Israel. Hör blott på!
Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt? Det är visst. Alexander fattade Karmides' hand och kysste den. Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du glömmer bägaren. Skynda dig! Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ...
Dagens Ord
Andra Tittar