Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 september 2025
Gossen lockade till sig Käck, som just höll på att somna, lämnade rummet och ilade genom skogen till slottet. Då han var gången, sade Singoalla till Assim: Upp, tag spaden och nattvardsbägaren! Gräv ned honom under den lösa trädroten, som jag visade dig vid bäckens fall i insjön! Sorgbarns själ får ej smittas av lögn.
Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden, hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck, obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne.
Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan hade icke hört ljuden av gossens steg, icke ens märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid henne, där han gäspade och sträckte sig alldeles hemmavant. Kvinnan spratt till och såg upp.
Det förnams nu helt nära... Singoalla såg något röra sig under ett träd... hon närmade sig... hon kände en luden best lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till marken... djuret stod över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len tunga och uppgav ett glatt skall. Käck! ropade Singoalla.
Då hade Sorgbarn sina lediga stunder, och dem nyttjade han till att vandra i skogen, varunder Käck vanligen följde honom, eller att sitta ensam i en öde tornkammare, där ett sönderblåst fönster gav honom ämne till ett nytt tonverktyg; vid det sjöng han då sina vemodiga och besynnerliga visor, diktade av någon inom honom.
Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd av Käck, till bäcken, dock ej så ofta som förr. Han väntade icke finna Singoalla, men han älskade stället, och han sjöng sina egna sånger och lyssnade till genljudet, ty han sjöng Singoallas namn.
Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid ett träd utanför vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland. Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke låta mig dö, sade Singoalla. Men du är Erlands hund, och därför älskar jag dig. Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste honom från trädet.
En flat sten gjorde tjänst som bord i hålans mitt. På golvet lågo en båge, en bunt pilar och ett svärd, och där bredvid svedda grenar på en hög av kol och aska. Två skepnader sutto i skymningen där inne, när Sorgbarn kom med Käck. Den ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihåliga ögon. Den andra var en kvinna, mörk och mager likasom mannen. Båda tego och stirrade framför sig.
Hon sjöng inte mer, var icke heller mera så käck och glad i sina svar som förr. Ungdomen var borta, hennes lifs bästa ålder hade förflutit under rastlöst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var glädjelös och kall.
Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt olycklig! Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men nej, han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte.
Dagens Ord
Andra Tittar