Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 september 2025
Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro. Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.
Några gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna genom en dörr. Wenschen drack med honom oupphörligt.
Emellertid var hans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar af denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns dörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om att kunna göra motstånd.
Männen stodo tysta utanför hans dörr för att få höra hur det var, och barnen sutto på hans tröskel med tårar i ögonen. Men mannen låg därinne och tänkte på, huru alla människor voro goda och kärleksfulla. Han grät vid tanken på att det visades honom så mycken godhet.
Han hörde otydligt, hur småpigorna berättade därom för varann, och han såg att de pekade genom röken mot ännu en nästa dörr. Men han mindes icke längre, vad han skulle säga eller varför han var kommen. Han kände blott, att han måste lyda.
Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången utanför Tomas' dörr och knackade och väntade och knackade på nytt, oaktat hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att fråga sig själv: varför står jag här? Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det var slut. Och vad skulle sedan komma? Vad allt var annorlunda för ett år sedan.
Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på sin jakt efter pengar. Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar. Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på knappen, då han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid på sitt ämbetsrum vid denna tid på dagen.
Källrar med göthiska hvalf, andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en källare, allt sådant, i förening med de otaliga spöklika ljud och syner, tjenstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i rörelse.
När han kom ut i tamburen, såg han det håliga, rynkiga gumansiktet försvinna utåt köket igen. Hon hade således spionerat. Han skrattade, vad rörde det honom. Plötsligt fick han en idé, han smög sig sakta uppför trappan och stannade framför en dörr med namnet Persson. Det måste vara här, tänkte han, han var mycket blek och nästan alldeles lugn.
Så här få dom hålla på nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut dom." "Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå med tiden."
Dagens Ord
Andra Tittar