United States or Guyana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var en »sommarkärlek», som fadern då sade, hon var blomman och han fjäriln, och han tillade: »Sådant slutar med den varma årstiden.» Men det slutade icke. Hösten hade stormat fram öfver bygden, och rosen doftade ännu för samma fjäril. Vintern kom med snö och höga drifvor, men fjäriln svärmade alltjemt för sin röda ros.
De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och steg. Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med Månke, i polskatakt.
Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring bygden efter mat och husrum. "Då ger jag mig af då", sade han.
Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
Nej int är jag sint", sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så nödåre gör dom ingenting, "Ändå har en de bättre hos Pelle." Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata och fundera om.
Folke Filbyter, nu är du fosterbroder med den sämst ansedda mannen i hela bygden. Därvid fattade han om hans hand och böjde sig åter lika djupt som nyss med ögonen tindrande av tillgiven beundran. Du stigman, sade Folke Filbyter och förde honom en stund med sig in i stugan för att dricka honom till. Jag har aldrig förr ingått fostbrödralag med någon människa.
Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen gingo barnen. Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande skog förbi byn här, och in i annan socken. Morgonen var redan inne.
Ty höbärgningen stod för dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och arbetsglädje. Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid fäbodarna. Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt.
Och för resten kan hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan haklapp som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon var den styfvaste att brodera som har funnits i sju konungars tid. Och haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig konst! sa gumman. Bara en sluppe sitta en sådan förfaselig tid och stirra på samma prick.
Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon aldrig kunna visa sig för folk mer.